Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Sommer, Ernst, Mångfrestaren från Touraine, anmäld av Sven Stolpe - Collins, Norman, ”Mig skall intet fattas”, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
kärt för alla litteraturpluggande studenter,
lyder: ”Fay ce que vouldras, parce que gens
liberes, bien nez, bien inslruictz, conversans
en compaignies honnestes, ont par nature un
instinct et aiguillon qui toujours les poulse a
faictz vertueux et retire de vice, lequel ilz
nom-moient honneur.” Det har förvånat mången,
att munkarnas och klostrens fiende Rabelais
trots detta sitt skenbart hedniska evangelium
aldrig ville bryta med kyrkan utan tvärtom
hälsade evangeliet välkommet till sitt
idealkloster Thélème och där åtog sig att beskydda
det mot alla attacker. Man får en annan syn
på detta problem, om man tar del av Henri
Bremonds framställning av det franska
femtonhundratalets ”fromma humanism” i storverket
”Histoire littéraire du sentiment religieux en
France”. Rabelais stod i själva verket i
kontakt med en mäktig — och även hos andra
än honom själv i sina litterära uttryck
hänförande — kristen humanism, som skulle vika
först för dels den spanska mystikens inbrott
i Frankrike, dels den radikala kristna
människokunskapens genombrott med den ”franska
skolan” (Bérulle) och Port Royal (Pascal).
Känner man en smula till den nya
forskningens syn på Rabelais — konsekvenserna av
Bremonds nya syn på hans århundrade är dock
ännu inte dragna — tar man med spänning
del av en tysk romantiserad biografi över detta
galliska snille. Jag är ledsen behöva säga, att
man blir besviken. Ernst Sommer har icke anat
Rabelais’ verkliga typ, han har tydligen endast
läst föråldrade biografier, och den förrymde
munk, fyllkaja och naturmystiker (i tysk
ader-tonhundratalsstil), som möter i Sommers bok,
är i varje fall inte Rabelais.
Jag vill erkänna, att jag inte förstår meningen
med romaner av detta slag. Sommers
romantiserade Rabelaisbiografi vimlar av latinska citat,
lärda anspelningar, underliga namn och
boktitlar, vilket gör den absolut obegriplig för
läsare utan förkunskaper; ingen, som icke
antingen läst Rabelais i original eller tagit del
av någon framställning av hans liv, kan
överhuvud fatta denna bok. Å andra sidan: var och
en som verkligen känner till Rabelais’ liv och
verk, kastar boken ifrån sig med fasa på grund
av dess otroliga anakronismer. Det skall till
författarens heder sägas, att han här och var
kan skriva en ganska mustig och kraftfull sida
— se till exempel sid. 57 och 250 —, men
i stort sett vittnar hans bok om en fullkomlig
obekantskap med både Rabelais’ eget kynne
och hans tid. Nästan varje sida rymmer en
hårresande anakronism. Det må räcka med ett
exempel. Sommer vet någorlunda, hur böcker
såg ut för fyrahundra år sedan: genast inbillar
han sig, att skolgossarna kom släpande till
skolan med en fyra, fem av dessa väldiga
folianter — på ryggen! Värre är emellertid,
att han gång på gång mitt i den ansträngt råa
och brutala skildringen — typisk tysk
pseudo-renässans — lägger in sin egen lika typiskt
tyska nittonhundratalsmelankoli. Av det vilda
galliska vanvettet hos Rabelais själv finns i
denna bok inga spår.
Boken har blivit ännu underligare genom
översättarens åtgöranden. Jag har mycket svårt
att förstå de principer, efter vilka han arbetat.
Gång på gång behåller han de tyska formerna
av engelska och franska namn, och han skriver
omväxlande ”kung Louis” och ”kung
Ludvig”. Han skriver ”waldensare” i stället för
”valdenser”. Han skriver ”Sankt” Georg men
”Sanctus” Petrus Petronius. Han talar om
”terz”-ringningarna, vilket är tyska. Han
skriver ”Engelland” i stället för ”England”. Han
skriver omväxlande ”vigilian” och ”vigilien”
— till och med på samma sida. De franska
accenterna i boken är bortglömda eller
förväxlade. Han skriver ”Henrik” och ”Henry”
omväxlande och har ingenting emot att ställa
samman det engelska ”Henry” med det svenska
”Katharina”. Han har det tyska ”Franzesco”
i stället för ”Francesco”. Han skriver
”Guil-laume du Bois” men ändrar Clément Marots
förnamn till ”Clemens”. Han skriver utan
vidare ”doÆtissime”. Han presenterar Rainer
du Bellay. Etc.
I rättvisans namn skall dock erkännas, alt
översättningen frånsett dessa fel är ganska
lättflytande och ledig. Sven Stolpe
“Mig skall intet fattas“
NORMAN COLLINS: ”Mig skall intet fattas.”
Översättning av Nils Holmberg.
Fahl-crantz & Gumælius 1940. 8: 75.
Titeln på Norman Collins roman ”Mig skall
intet fattas” är hämtad ur Psaltaren. Under
läsningen kommer man också att tänka på ett
731
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
