Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Petander, Karl, Nordisk gemenskap, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
av 1792: ”Og naar saa ogsaa Rusland og
Tyskland, förbundet i dette Øjeblik ved mange
Baand, udstrækker deres Hænder til hinanden
ved Østersøen, da vil det være for sildigt at
forene os i Norden” (sid. 19); orden lyda
med profetiskt olycksbådande klang. Doktor
Rolf Nordenstreng skildrar de nordiska folken
ur rassynpunkt och gör det på en gång roligt
och mönstergillt sakligt; han framhåller, att
studiet av raskaraktären ännu inte nått det
vetenskapliga planet, och han hemfaller inte
åt några som helst värderingar. Visserligen
erkänner han öppet frestelsen härvidlag men
säger sig ha genomskådat den ”nordiska”
raschauvinismen av märket Gobineau och Houston
Stewart Chamberlain som ”godtycklig och
ihålig” (sid. 35). Professor Herbert Tingsten
redogör med sedvanlig stilskärpa för de
nordiska ländernas statsskick, sådana de voro innan
ett par av dem våldfördes av främmande makt.
Justitierådet Birger Ekeberg lämnar en
överblick över det nordiska samarbetet inom
lagstiftningen, professor Erik Noreen studerar den
nordiska språkgemenskapen samt gör en rad
praktiska förslag till språkvård i den
ömsesidiga förståelsens tjänst, och doktor E. H.
Thörnberg skildrar livfullt och medryckande
de religiösa folkrörelserna i Norden — för att
bara nämna de tyngst vägande uppsatserna.
När man nu — i oktober 1940 — tar del
av denna ståtliga volym, är det med en känsla
av bittraste smärta. Boken har fått karaktären
av minnesmärke. Ty, det tjänar inget till att
söka överskyla det, den nordiska gemenskapen,
som dock existerade, inte bara i påtagliga
realiteter utan också som andlig verklighet
— även om den är ytterligt svår att sätta på
formler — den ligger nu i spillror för
överskådlig tid framåt. Två av våra folk försmäkta
under främmande ok, ett står ännu upprätt
men blödande ur tusen sår, vårt eget är till
skenet oanfäktat men i själva verket vacklande
och söndrat i sina sympatier vid anblicken av
jättarnas livtag. Under sådana förhållanden är
en ny nordisk gemenskap tills vidare blott en
dröm, en hägring i fjärran. Säkert är: den
ena oundgängliga förutsättningen för
drömmens förverkligande är, att den siste
främmande soldaten skall ha lämnat Nordens jord,
försåvitt det inte skall bli en gemenskap i träl-
dom, den andra en hänsynslös självrannsakan.
Som ett gemensamt negativt drag kan man då
redan nu peka på den klyfta mellan
socialpolitik och försvarspolitik, som blivit så
fruktansvärt ödesdiger. Den förras företrädare ha
under årtionden inte kunnat bringas att förstå
den senares livsviktighet och vice versa; det
djupt tragiska är, att deras lika stora
oumbärlighet inte gått upp för flertalet nordbor innan
det blev för sent. Blott Finland kan härutinnan
svara för sig, medan Danmark och Norge äro
mer skuldbelastade än Sverige. Vad Sverige
å sin sida kan ha brutit mot Finland och
särskilt Norge, det tillhör framtidens domare att
reda ut; man kan bara uttrycka den
förhoppningen, att de skola gå skoningslöst fram och
inte lämna något outrett. Blott på sanningens
hårda grund kan den nordiska gemenskapen
åter blomma upp, likt styvmorsviolen i
klippskrevan.
Tills den dagen kommer har Nordens
gemenskap ingen annan tillflyktsort än våra hjärtan.
Där skall den inte upphöra att leva, kanske
framför allt i minnet av små alldagliga
konkreta upplevelser. Under de åsktunga åren
mellan statsvälvningen i Tyskland och
krigsutbrottet tillbragte anmälaren upprepade gånger
en sorglös sommarvecka på det havsomflutna
Skagen, där norrmän och svenskar voro nästan
lika talrikt företrädda som landets egna barn.
Varje kväll gick dansen på Clausens hotell
i de enkla, okonstlade former som äro
naturliga för nordisk ungdom på semester. Men
onsdagar och lördagar fingo en högtidligare
prägel; kvällen avslutades då med att de
nordiska folksångerna avsjöngos unisont och med
mycken kläm. Alla deltogo. Färgen steg på
flickornas kinder. De unga männen sträckte på
sig. Jag tänkte då och tänker så ännu, att det
var det enda hörn i Europa, där ungdom från
tre länder kunde samlas och i fred och
gamman gemensamt sjunga varandras sånger. Det
var ett litet prov, så gott som något, på nordisk
samanda. Och när det gamla skrabbiga
skagen-hotellet åter genljuder av de nordiska
folksångerna, sjungna av glada och upphettade
ungdomar, då är den nordiska gemenskapen
åter i vardande. Men hur många av dem som
voro med på trettiotalet skola inte då vara
ohjälpligt ur dansen? Holger Ahlenius
734
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
