Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georg Svensson: Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Lyriskt var det ett särskilt fint år. Gunnar
Mascoll Silfverstolpe, Karl Asplund, Anders
Österling och Pär Lagerkvist utgåvo bemärkta
samlingar, ur vilka tidens stämma talade på
ett sätt som är värdigt våra stora lyriska
traditioner. I kören blandade sig oväntat en
säregen röst som man trodde förstummats för
alltid: Birger Sjöbergs. Men var voro
debutanterna? ”Som fåglar små, när dundra må ...”?
Å nej, det var nog förläggarna som förhärdade
sina hjärtan. Debutanterna bidrogo uteslutande
till de femton procentens minskning av
utgivningen. De bida sin tid, och vi veta att när de
komma i skaror igen, då är våren äntligen här.
R o m a n e f och noveller
Bortåt hundratalet romaner och
novellsamlingar i original utgåvos. Här liksom i lyriken
kommo tidsstämningarna i några fall till
märkliga uttryck. Karin Boye överraskade med en
kuslig, fantastiskt skickligt genomförd inblick
i en laboratorieokänslig, till döds organiserad
framtidsstat, ett verk av i svensk litteratur
mycket ovanligt slag. Harry Martinson
resumerade i ett tillstånd av furiös vrede och sorg
sina upplevelser av finsk-ryska kriget, han har
sällan skrivit så klart och rakt på sak.
Stämningen på hemmafronten belystes av Gösta
Sjöberg i en vårbok. Eyvind Johnson berörde
samma ämne i sin roman ”Soldatens
återkomst”, som bekräftade att författaren befinner
sig i rask utveckling. Siwertz’ drömnoveller
visade honom på höjden av artistisk elegans,
men blottade även nya, djupare sidor hos
honom. Det rena berättandet och
gestaltska-pandet fick också sitt. Fridegård bröt sig ut
ur sin hittillsvarande, jagbundna motivkrets
och fick vikingatidens landskap och människor
att leva. Moa Martinson och Fritiof Nilsson
Piraten grepo i sina böcker djupt ned i det
folkliga och höllo upp det i diktens skimrande
ljus, Olle Hedberg varierade med sedvanligt
mästerskap ett tema ur borgerlig miljö, Irja
Browallius gick ifrån sina bönder för att pröva
sin illusionslösa ryska psykologi på stadens
människor, och Marika Stiernstedt kom med
en av sina bästa romaner från senare år.
Men i konkurrensen om publikens plånböcker
kommo alla de nämnda till korta för Ester
Lindins ”Tänk, om jag gifter mig med prästen!”,
jämte Magnus Lundströms ”Biskopinnan” länge
den enda svenska boken på best-sellerlistan.
Vetenskap och biografiskt
Kompletterar man den skönlitterära
utgivningen med några vetenskapliga och
biografiska arbeten blir intrycket av vitalitet ännu
starkare. Nils Ahnlund fullbordade den första
mäktiga delen av sin biografi över Axel
Oxenstierna, helt visst en av vår litteraturs stora
biografier. Eirik Hornborg utgav en
efterlängtad envolymsframställning av Sveriges
historia. Det monumentala verket över
Stockholms slott började utkomma och blir komplett
nu i vår. Fredrik Ström, Gustav Cassel, Tor
Andræ, Frank Heller, Amelie Posse och Ernst
Norlind utgåvo minnen. En alltjämt för fullt
pågående diskussion väcktes till liv genom det
sensationella arbetet ”Carl XII: s död”. Martin
Lamm utgav första delen av sin
Strindbergs-monografi och Torsten Fogelqvist höll fram
en mera utförd och fördjupad Karlfeldtsbild.
En av de författare som märktes mest under
året var Hjalmar Bergman, vilkens
filmmanuskript utgåvos i bokform samtidigt som Erik
Hj. Linder publicerade en förstående analys
av hans diktning. Just nu går Bergman
dessutom både på scenen och den vita duken.
Ett antal konstböcker vittnade om det livliga
konstintresset.
Översättningarna
Detta var blott ett axplock bland det svenska,
som till sin övervägande del varit eller
kom
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
