Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Steinbeck: Den vita tofsvakteln. Novell. Översättning av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN STEINBECK
— Jag vet hur en tofsvaktel ser ut, sa hon
högljutt. Den var alldeles intill mig. En vit
tofsvaktelhona.
— Det vore någonting att få se, sa han. Jag
visste inte att det fanns såna.
— Men jag säger ju att jag har sett den.
Han baddade hennes panna.
— Det var väl en albino. Inget pigment
i fjädrarna, nånting i den stilen.
Hysterin växte åter inom henne.
— Du förstår ingenting. Den där vita
tofs-vakteln, det var jag, det hemliga jag som ingen
kommer åt, det jag som finns långt inne i mig.
Harrys ansikte förvreds av ansträngningen att
söka begripa. Förstår du inte det? Det var
mig katten ville åt. Den skulle döda mig. Det
är därför jag vill lägga ut gift åt den. Hon
såg på hans ansikte. Nej, han förstod inte, han
kunde inte förstå. Varför hade hon berättat
det? Hade hon inte varit så upprörd så skulle
hon aldrig ha talat om det.
— Jag ska sätta väckarklockan på ringning,
försäkrade han. I morron bitti ska katten få
sig en minnesbeta.
Klockan tio gick han och lämnade henne
ensam. När han gått steg Mary upp och låste
dörren.
Hon vaknade på morgonen när hans
väckarklocka ringde. Det var ännu mörkt i hennes
rum, men hon såg det gråa morgonljuset
genom fönstret. Hon hörde hur Harry tyst
klädde sig. På tå gick han förbi hennes dörr
och ut på gården, och han stängde försiktigt
efter sig. Han höll den nya, blanka luftbössan
i handen. I den friska gråa morgonluften sköt
han tillbaka axlarna och gick med lätta steg
över den fuktiga gräsmattan. Han gick bort
till ena hörnet av trädgården och lade sig på
mage i det fuktiga gräset.
Det ljusnade. Man hörde redan
tofsvaktlar-nas metalliska kvitter. Den lilla bruna skaran
kom ut ur busksnåren och stannade med
huvudena på sned. Så signalerade den stora ledaren
”Allt klart”, och skyddslingarna sprang med
snabba steg fram till dammen. Ett ögonblick
senare följde den vita tofsvakteln efter. Den gick
över till andra sidan av dammen och doppade
näbben i vattnet och kastade huvudet tillbaka.
Harry lyfte bössan. Den vita tofsvakteln vände
på huvudet och såg åt hans håll. Luftbössan
spottade ur sig en häftig viskning. Vaktlarna
flög upp och försvann bland busksnåren. Men
den vita tofsvakteln föll omkull och skälvde ett
ögonblick och låg sedan stilla i gräset. Harry
gick långsamt fram och tog upp den.
— Jag hade inte tänkt skjuta den, sa han
för sig själv. Jag ville bara skrämma bort den.
Han såg på den vita fågeln som låg i hans
hand. Under ögat och rätt in i huvudet hade
skottet gått. Harry gick bort till fuchsiorna
och kastade vakteln upp mellan snåren. I nästa
ögonblick lade han ifrån sig bössan och gick
knastrande upp genom snårskogen. Han
hittade den vita tofsvakteln, bar den långt upp
i bergssluttningen och begravde den under en
hög med löv.
Mary hörde honom gå förbi hennes dörr.
— Harry, sköt du katten?
— Den kommer aldrig tillbaka, sa han
genom dörren.
— Ja, jag hoppas du tog livet av den,
men jag vill inte höra några detaljer.
Harry gick in i vardagsrummet och slog sig
ner i en djup stol. Det var ännu skumt där
inne, men genom det stora fönstret såg man
trädgården lysa utanför, och i ekarnas toppar
brann solskenet.
— En sån fähund jag är, sa Harry för sig
själv. Ett sånt odjur, att kunna döda något
som hon älskade så högt. Han sänkte huvudet
och såg ner i golvet. Jag är ensam, sa han.
Ä herregud vad jag är ensam!
Översättning av Thorsten Jonsson
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
