Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Steinbeck: Den vita tofsvakteln. Novell. Översättning av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VITA TOFSVAKTELN
vackert som hänt mig samlar hon i detta enda
vackra.”
Den vita tofsvakteln doppade åter näbben
i vattnet och kastade huvudet tillbaka för att
svälj a.
Minnena vällde upp i Mary och fyllde hela
hennes bröst. Någonting vemodigt, alltid
någonting av vemod. Paketen som kom; och extasen
låg i att knyta upp snörena. Det som låg
i paketet var aldrig lika ...
Den underbara kanderade frukten från
Italien. ”Ät den inte, lilla vän. Den smakar inte så
gott som den ser ut.” Mary åt aldrig upp den,
men att se den var en extas sådan som denna.
”En sån söt flicka Mary är. Hon är lik en
gentiana, så stilla.” Att höra det fyllde henne
med en extas sådan som denna.
”Mary lilla, nu måste du vara mycket modig.
Din far har — gått bort.” Förlusten av fadern
fyllde henne de första ögonblicken med samma
extas som denna.
Den vita tofsvakteln sträckte vingen bakåt
och lade fjädrarna till rätta med näbben. ”Hon
är det av mitt jag som är skönhet. Detta är
mitt innersta, mitt hjärta.”
VI.
I trädgården blev den blå luften purpurröd.
Fuchsiaknopparna brann som små ljus. Och
sedan kom en grå skugga fram ur busksnåren.
Marys läppar skildes och munnen föll upp.
En grå katt smög likt döden fram ur buskarna,
smög mot dammen och de drickande fåglarna.
Mary stirrade på den med fasa. Hennes hand
fördes upp till den sammansnörda halsen.
Sedan sprängde hon förlamningen. Hon skrek
av skräck. Vaktlarna flög upp med viskande
vingar. Katten tog ett språng in i buskarna.
Mary bara skrek och skrek. Harry kom
springande ut och ropade:
— Mary! Vad är det, Mary?
Hon ryste till när han rörde vid henne. Hon
föll i hysterisk gråt. Han lyfte upp henne i sina
2. — B. L. M. 1941. I.
armar och bar in henne, in i hennes sovrum.
Hon låg på sängen och skälvde i hela kroppen.
— Kära du, vad är det? Vad var det som
skrämde dig?
— Det var en katt, klagade hon. Den smög
sig fram mot fåglarna. Mary satte sig upp;
ögonen lågade. Harry, du måste lägga ut gift.
I kväll måste du lägga ut gift åt katten.
— Lägg dig ner och vila. Du fick en sådan
chock.
— Lova mig att du lägger ut gift. Hon såg
forskande på honom och märkte ett upproriskt
ljus i hans blick. Lova.
— Men kära vän, ursäktade han sig, det
kan komma en hund och få det i sig. Djur
plågas ohyggligt när de har fått gift.
— Det bryr jag mig inte om, ropade hon.
Jag vill inte ha några djur i min trädgård,
inga såna där djur.
— Nej, sa han, det gör jag inte. Nej, det
kan j ag inte göra. Men j ag ska stiga upp tidigt
i morron bitti. Jag ska ta med mig den nya
luftbössan och skjuta på katten så att den
aldrig kommer tillbaka. Luftbössan är kraftig.
Av den får katten ett sår som den inte glömmer.
Det var första gången han vägrat göra något
som hon bett honom om. Hon visste inte hur
hon skulle ta upp striden; men hon hade
huvudvärk, fruktansvärd huvudvärk. När det
värkte som värst försökte han gottgöra sin
vägran att lägga ut gift. Han hade en liten
kompress indränkt med eau-de-cologne och
baddade hennes panna med. Hon undrade om
hon skulle berätta något om den vita
tofsvakteln. Han skulle inte tro det. Men om han
visste hur viktigt det var för henne, skulle han
kanske lägga ut gift åt katten. Hon väntade
tills nerverna lagt sig till ro.
— Du, det var en vit tofsvaktel i trädgården.
— En vit tofsvaktel? Är du säker på att
det inte var en duva?
Där kom det. Från första början lyckades
han förstöra det.
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
