Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Lindberg: Clownen Jac
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PER LINDBERG
grossören Jac Tracbac. Själv har jag sällan råd
att skratta.”
Detta var ju åtminstone ett försök till
förklaring varför mr Borck inte ville arbeta. Han
hade ingen att arbeta för!
En natt i maj 1928 träffade Bergman
emellertid på nytt Gösta Ekman, clownen,
gentlemannen, Mikael. Han ville ha en ny pjäs, men inte
som ”Dollar” för hela Oscarsteaterns ensemble,
inte heller som i ”En perfekt gentleman” någon
charmerande dubbelroll av degenererad dandy
och frisk bondpojke. Han kände sig inte längre
som dandyn som spelar skogvaktare i
Bergslagen och Gustav HI:s död i Hamburg. Nej,
han ville ha en karaktärsroll, en ful karl, en
fantast, som har ett lass att dra. Först i slutet
av juli kan Bergman komma i gång med
Ekmanpjäsen — ”Juden” (senare döpt till
”Patrasket”). Efter tolv dagars arbete lägger
han ihop pjäsmanuskriptet och sen får det vara
nog för den gången.
Gösta Ekmans roll, Joe Meng, blev ett äkta
barn av Hjalmar Bergman. En fantast som
söker vända ut och in på realiteterna för att
tvinga dem efter sin fantasi.
Efter ”Patrasket” söker Bergman samla sig
på nytt och återta en viss stramhet i sin
livsföring, så som han tidigare varit van. Och när
han vintern 1929 från Florens signalerar att
en ny komedi för Gösta Ekman är i faggorna,
har han som tema valt: ”den förbannade
frågan, som man stundom måste göra sig här
i livet: Ska man vara buse eller gentleman.”
Den komedien blev aldrig färdig. När
Bergman kommer tillbaka hem till Sverige på våren
1929, är det för att huvudsakligen ägna sig
åt ett nytt arbetsfält, radion. Jag var på den
tiden ledare för Radioteatern och jag föreslog
honom en hel rad arbeten, som han också
med journalistisk snabbhet levererade. Han
blev Radioteaterns populäraste dramaturg. Vid
ett jubileumstillfälle ville Sven Jerring filma
honom och regissören, och under vandringen
en höstdag 1929 i Hagaparken, under väntan
på filmkameran, utspann sig följande dialog:
— Var har du gjort av Nathan Borck?
— Han ä med i en liten novell i
julinsamlingen. (Hans julbok det året var en samling
noveller.) Han heter ”Den andre”.
— Men borde han inte heta ”Den nästa”?
— Den sista?
— Inte den sista, men den bästa! Du
nämnde om honom i Paris, när du kom hem
från Amerika. Hänger han inte i luften där
borta? Skriv om honom, clownen och
skådespelaren. Du ä ju själv nu skådespelare. Där
kommer kameran!
— Det går inte i en pjäs.
— Nej, men som följetong på tjugu å
tjugu-fyra kapitel på fyrtiofem minuter vardera. Om
Radiotjänst beställer en sån roman? Vi låter
läsa den nästa höst som följetong ”vid
aftonlampans sken”. Därmed får du ju också en
roman till nästa jul — julromanen har ju
uteblivit i två år. ..
Han såg på mig, som om han tänkte: Ska
det vara en förebråelse? Men den tanken gick
visst över. Och han svarade:
— Det ä så långt till nästa höst...
Första veckan i december reste han söder ut.
Han trodde att det var för att aldrig
återkomma. Victor Sjöström och jag följde honom
till tåget. Ingen av oss kunde ta hans
avskedsord, att vi aldrig skulle ses igen, för gott.
Sjöström hade ju beställt en talfilm av honom. Och
jag hade beställt en radioföljetong. I januari
skrev han ett brev fullt av likkistfantasier; han
hade varit i Berlin och Goslar och for nu till
Köpenhamn: ”Jag har lovat Gösta (Ekman)
att vara med på Patraskets genrep och premiär.
Vad mig själv beträffar har jag varit sjuk, mer
sjuk än jag tror du kan mardrömma.” (Brev
till Johannes Edfelt.)
Han var dock snart hemma igen, långt
tidigare än han brukade återvända nordpå. Men
han såg ut som en ruin, när han kom.
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
