Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Sjöberg, Birger, Minnen från jorden, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
tydligen ansett för fullbordade. Särskilt det
andra i ordningen, ”Wienerblod”, en stor och
gripande vision av krigets elände, tyckes mig
tillhöra Birger Sjöbergs mest fulländade och
stå i paritet med några av hans magistrala
dikter i ”Kriser och kransar”.
Det kan emellertid inte vara tal om att
jämställa denna posthuma diktsamling med dem
som skalden själv gav sanktion under sin
livstid. Men den har naturligtvis trots det sitt
utomordentligt stora intresse; och där finns
några dikter och diktfragment av
oefterhärmligt sjöbergskt behag eller av den mörka
intensitet som kännetecknar ”Kriser och kransar”.
Till Fridadiktningen hänföra sig sådana poem
som de tydligen ganska tidiga ”Mitt
barndomshem” och ”Frida ensam enar jordens fröjd”.
Men mästerstyckena bland samlingens dikter
i denna tonart äro nog den vackert fördrömda
”Jag haver nog” och ”Efteråt” med dess
graciöst elegiska slutstrofer:
O, ännu ser jag Frida sakta vandra
med vattenkannan grön i vissen hand.
O, varför skildes vi ifrån varandra
och dömdes dväljas uti skilda land.
De gråa håren under kapuschongen
med kärleksblandat vemod skönjer jag.
Hon vandrar darrande till aftonsången
och klockan slår med allvarsamma slag.
Oefterhärmlig är också dikten med
begynnelseorden ”1 himlens klara sal”, där skalden
— som av en och annan fått heta pekoralist —
framställer trädgårdsmästaren Vår Herre nytert
och ömt vattnande hans och konditor
Ovandals diktblomster:
Dem, som hånat och bespottat oss vi tvätta sotet av.
Allt förstått och allt försonat efter frasflod, lump och
drav.
Luften fylls av sköna klockljud, dagern bräcker
törnrosvarm,
och med strålar omkring pannan, glömsk av bitterhet
och harm,
sväva de omkring tillsammans, recensenter utan tal,
medan höga hymner stiga upp från mig och Ovandal.
Det är sålunda en utomordentligt tilltalande
poetisk hämnd skalden här posthumt tar på
sina belackare. Expressiva och eggande äro
också sådana dikter som ”Lägga stjärna”, det
bisarra ”Nattstycke” och ”Fantasibarnet”. Om
sådana poem också inte lägga några nya drag
till bilden av Birger Sjöberg, ville man för
ingen del avvara dem: de ha till alla delar
hans signatur. Men högst i denna samling stå
ett par andra stycken, båda gripande
vittnesbörd om en ensam och länge oförstådd, med
sitt inres demoner kämpande diktare, sårig av
livets kamp, biktande sin människosorg, sin
hudlöshet, sitt trots. Den ena av dessa dikter
bär titeln ”Vresig fackla”; den hör i sin
gripande, självklart enkla symbolik till Sjöbergs
ovanskliga mästerverk:
Slå mig i marken bara
åter en gång, och spara
ej på slagens kraft,
då skola lågorna snart bli klara,
skjuta friskt ur sitt torra skaft.
Slå mig mot jorden ej!
Allt för mjuk! Nej,
slå mig i grus och sten,
ökas mitt svaga sken.
Då skall jag sträva fram ur mitt bolmande hus,
då skall jag sväva upp med ett renare ljus,
stiga i lyckligt brus.
Den andra dikten bär ingen titel. I sin sorgsna
musik är den av en sällsynt renhet, sannskyldig
centrallyrik av djup och vidd:
Kvällshimlen bär
färg utav mörker och ros.
Ensam jag är,
timmarna rinna sin kos.
Räknar jag år
räknar jag sår
räknar jag mörka bekymmer.
Ensam jag är,
kvällsmolnet bär
rosor på svart när det skymmer.
Jorden mig bränt
— ofta i elden jag log —
döden jag känt,
såg vid en blixt när jag dog.
Häpen jag fann
yngling bli man
glädje bli gråt och bekymmer.
Ensam jag är,
kvällsmolnet bär
rosor på svart när det skymmer.
Där har poesiens genius i renaste gestalt gästat
den sjuke och trötte, den sorgsne och förtvivlat
splittrade. Att den schizofrene skalden några
gånger kunde avlocka sitt instrument en så
skön och översvinnligt gripande klang må ju
till sist sägas vara kompensation för ett plågat
livs många vedervärdigheter.
Johannes Edfelt
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
