Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lilja, Gertrud, Byborna; Suber, Margareta, Jonna, anmälda av Thure Nyman - Bjerne, Ulla, Skeppshandeln; Gummerus, E. R., Fästningen, anmälda av Einar Malm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
kan också tänka sig att den omfattande
industrialiseringen av Småland indirekt har haft
med saken att göra. Jämförelsen med
Västergötland tycks bestyrka ett antagande i den
riktningen. I Margareta Subers roman om
båts-mansdottern Jonna skymtar man just den
begynnande industrialiseringen vid mitten av
adertonhundratalet, men där har den ännu inte
hunnit få kulturskapande verkningar.
Bägge de nämnda romanerna äro
lokaliserade till Småland, och i den mån naturen
spelar in i skildringen följer den i bägge fallen
ganska nära den allmänna uppfattningen av
landskapet såsom ett bland de stenigare i
landet. Men det är egentligen den enda
likheten. Gertrud Lilja har tagit upp ett problem,
som är mycket nära besläktat med det
Ossian-nilsson behandlar i sin senaste roman ”Livet
måste levas”: mesalliansen mellan en bildad
— eller åtminstone halvbildad — kvinna och
en bonde. Bonden är visserligen i Gertrud
Liljas roman folkskollärare till yrket, men han
hör till dem som svikit jorden och längtar
tillbaka dit. Han tycks vara av äkta småländskt
kärnvirke och kräver av sin kvinna, att hon
ska föda honom barn och orka med alla tunga
sysslor. Det är egentligen för mycket för den
späda prästdottern Celie, som längtar efter
böcker och musik och bildande samtal med
lärda män. Hon sliter ut sig och krossas
slutligen under en stor symbolisk sten.
Författarinnan försöker åtminstone vara rättvis mot
mannen. Hon låter honom vid hustruns lik
ångra, att han aldrig kommit sig för med att
ge några varmare uttryck för sin kärlek och
sin tacksamhet.
Berättelsen om Celie ger initierade bilder ur
livet på landet med kalas och skvaller,
avundsjuka och hjälpsamhet mellan grannar. Den är
snabbfotad och rörlig och läses utan
ansträngning. Ska man göra någon invändning riktar
den sig snarast mot författarinnans
generaliserande påståenden om det värmländska.
Hennes uppfattning om landskapets natur och
kynne är ganska onyanserad och vittnar
knappast om intimare kännedom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
