Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Blomberg, Harry, Vi på jorden; Nyman, Arne, Tvivlets timma; Dhejne, Hans, Fågelröster; Ljungström, Barbro, Sällskapsresa, anmälda av Johannes Edfelt - Lilja, Gertrud, Byborna; Suber, Margareta, Jonna, anmälda av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
En elegisk skymningsdager vilar över Arne
Nymans dikter, som lågmält och fint frambära
ett ungdomligt sinnelags tvivel, oro och
dragning till nattlig mystik. Ett sådant poem som
följande, ”Blomman”, ger på sitt sätt nyckeln
till denna fördrömda ungdomslyrik:
Ur vakna sinnen växer det en blomma,
en honungsrik med mjuka blombladsläppar,
med doft och färg och spel av spröda kläppar.
Den skulle vissna bort med ådror tomma
om ej den starkaste av rotens trådar
osynlig söge liv där djupast inne
ur ett i sömn försjunket, namnlöst sinne,
som utan ögon livets källa skådar.
Några dikter, som avsluta samlingen,
uttrycka nya erfarenheter, ”värmen av stoft och
blod” för att tala med poeten. Utan att den
hemliga kanalen med drömlivet upprätthålles
kan ingen dikt, som verkligen förtjänar namnet,
bli till. Men det hindrar ju inte, att dikten med
fördel kan vända sig också mot gryningens och
dagens belysta liv: det nattliga är ju till sist
bara en av aspekterna på tillvaron. Arne
Nyman tycks ha besinnat detta.
De tolkningar — av bland andra
Eichen-dorff och Rilke — som ingå i denna samling,
ha en vacker och ren klang.
-K-
Den spröda spinettklang, som ljudit i ett
ansenligt antal lyriska samlingar av Hans
Dhejne, har egentligen inte ändrat karaktär
i dikthäftet ”Fågelröster”. Dhejne ansluter sig
till den skånska landskapslyrikens mästare;
framför allt är det ju Österlings diskreta och
förfinade ordmusik som utgör ett föredöme för
denne poet.
”Med tvekan höjer jag min röst”, deklarerar
Dhejne i en inledningsdikt. Det är en
självkarakteristik på både gott och ont. Någon mer
avsevärd tonstyrka, något fullt ackord kan han
endast undantagsvis prestera. Det blekt
epigonmässiga draget hos denna lyriska kleinkunst
behöver ju inte särskilt understrykas: förgäves
skall man där efterspana en ny bild, ett djärvt
eller energiskt anslag. Men det bör eljest
erkännas, att Dhejne lägger sig vinn om en sober
versbehandling.
Det är inte bara hembygdsmotiv som fått
lämna sin tribut i denna bok. Också resein-
trycken ha tillvaratagits. Den behållning denna
bok kan skänka finner man nog framför allt
i några tolkningar — av klassisk tysk dikt
(Conrad Ferdinand Meyer och Plåten) och av
Keats’ ”Ode till hösten”.- Graciöst stiliserade
vinjetter av Adolf Hallman pryda upp volymen.
Man blir av Barbro Ljungströms dikter i
”Sällskapsresa” inte helt övertygad om att
lyriken är hennes självfallna tungomål. Men
efter denna reservation är det på sin plats att
erkänna den intensiva känsla och äkta
mänsklighet som ger sin ton åt dessa bikter och
dagboksblad. En kvinnas mörka oro inför nuets
trasighet kommer till uttryck i dessa poem. Det
misspryder inte denna författarinna att
understundom kläda sin känsla i tungt patetisk
biblisk dräkt. Johannes Edfelt
Från Småland
GERTRUD LILJA: Byborna. Bonniers 1940.
7:50.
MARGARETA SUBER: Jonna. Norstedts 1940.
7: 50.
Med Frans Löwenstjerna i Jaktslottet känner
man sig frestad att utbrista: ”Min far!
Småland är en ort! Här ske händelser!” Om man
konstaterar att Stockholms och Värmlands
supremati som skådeplatser för romaner
definitivt är bruten, är det en redan halvgammal
sanning. Landsorten har för länge sedan trängt
in i litteraturen. Men frågan är om något
landskap gjort sig mera gällande än Småland.
Skåne kan måhända ta upp tävlan, och
Norrland, om man tar det som en helhet, men finns
det några romaner från till exempel
Västergötland? Vad olikheten därvidlag beror på är
inte gott att säga. Det kan tänkas, att
bild-ningsintresset är livligare i den ena landsändan
än i den andra — att litteraturskapandet
hänger samman därmed torde vara ställt utom
tvivel. Gertrud Lilja snuddar vid ämnet i sin
nya roman ”Byborna”, men hon ger sig inte
närmare in på det, och om man får tro henne,
skulle det åtminstone före förra världskriget
ha varit ganska klent beställt med
bildningstörsten på den småländska landsbygden. Man
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
