Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Johansson, Gunnar, Vi ville inte dö; Saraja, Viljo, Det friköpta landet, anmälda av Carl-Erik af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
”Vi ville inte dö” skildrar en bataljons öden
från uppsättningen i Uleåborg tills den från
de första erfarenheterna vid Suomussalmi får
göra sin stora och blodiga insats vid Kuhmo.
Skildringen kommer inifrån, från soldaternas
egen krets, det är deras fruktan, deras oroliga
tankar som avspegla sig, det stycke mark som
skymtar är sett av en ensam soldat i ett
relativt litet truppförband. Krigshändelserna som
sådana bli alltså intet föremål för skildring.
Hur verklighetstroget äro inte skogs- och
patrullstriderna vid Suomussalmi återgivna
med den förvirring och vilsenhet som mörkret
framkallar hos den oerfarne. Det är inga
färdiga soldater, som här få göra sin del i den
stora inringningen av de båda ryska
divisionerna. De äro rädda för kulor och gå fel
i skogen.
Men omärkligt dag för dag får bataljonen
sin inre växt, tills den är färdig att sättas
in vid Kuhmo. På vägen från ryska gränsen
till Kuhmo ligger 54 :e ryska divisionen
innesluten och nedgrävd i sex olika mottin. Med
våldsam kraft tränga ryska truppmassor in
över gränsen för att lösgöra den inneslutna
divisionen. Bataljonen får till uppgift att vid
Kuusijoki bilda en spärr mot dessa. I tre
veckor med blott ett kort uppehåll äro
männen dag och natt i strid mot en övermäktig
fiende, ständigt utsatta för att bli kringrända
av skidlöparförband, utan något effektivt skydd
mot en våldsam artillerield, i en temperatur
som växlar mellan trettio och fyrtio grader.
Soldaterna somna i sina gropar och måste
sparkas upp för att inte frysa ihjäl eller bli
överraskade av krypande ryssar. För att inte
somna under artillerikoncentrationerna hitta
de på att spela kort och samlas kring en
patronlåda i en grop för att sedan krypa till vapnen,
då anfallet kommer. Så en morgon: ”en
övergiven, halvt igenmyllad grop, en patronlåda,
fyra korthögar med tunn snö ovanpå”. Varje
natt gå allt flera pulkor med sårade och döda
bakåt och tysta mörka slädar komma med mat,
medan en ström av bilar med bländande
strålkastare på ryska sidan kör fram ammunition
till batterierna. Till slut måste linjen uppges,
och kringrända slå sig trettio man ut, resten
av två kompanier. En enda tanke mal i den
dödströtte fänrikens hjärna: ”Vi har svikit,
vi har inte hållit. Vi är en skam. Vi kunde
inte arbeta tillräckligt hårt.”
Skildringen av striderna vid Kuusijoki är
bokens höjdpunkt, ett äreminne över de tysta
män som gåvo sitt liv, fastän de inte ville dö.
-X-
Till skillnad från Gunnar Johansson är
Viljo Saraja ingen rutinerad författare och
pennan återger tankarna långsamt och litet
valhänt. I än högre grad är här skildringen
knuten till vad ett par ögon sett, man skymtar
blott så många män som ingå i en
infanterigrupp, så många som rymmas i en korsu.
”Det friköpta landet”, som är översatt av
Bertel Gripenberg, har sin handling förlagd
till frontavsnittet vid Suvanto och Summa på
Näset, men allt är obundet av karta och
strids-händelser i stort och skulle ha kunnat hända
på vilken plats som helst där striden stod het.
Saraja företräder det typiskt finska. Man
skymtar en stum gestalt med en oroligt
forskande tanke, som kretsar kring rätt och
orätt och söker klarlägga sin egen och landets
position i förhållande till dessa begrepp. Så
ser man en vek drömmare, som sluter ögonen
för en av granathål förstörd natur och blickar
inåt mot klara landskap och skimrande moln.
Så välvs allt upp och ner av ett våldsamt raseri
med seg, vakande grymhet och hämndlystnad,
som lika fort åter slår om till medlidande och
betänksamhet. Sedan stiger skämtet ur nöd och
sömnlöshet, beskt och bullrande glatt. Men
genom allt löper religionen. Under allt
handlande ligga halvt förklungna bibelord, de
sjunka ned i en trött hjärna som inte orkar
be för en döende kamrat och komma som klart
klockspel in i den namnlösa fruktan för att
springa genom spärrelden. Den ögons alva som
talas om i ett bibelord och som man måste ha
för att bli seende, blir samma medel man
behöver för att kunna sikta klart i striden.
I en korsu i främsta linjen delas nattvarden
ut, en ren snökåpa över några tobakslådor är
altare.
”Det är en mäktig mässa som stiger ur
männens bröst och allvarliga hjärtan. Därute
ackompanjerar kanonernas dån den manliga
sången, vilken liksom sänker korsuns väggar
djupt ner i jorden. Vinet skvalpar ur skålen.
Så darrar Kristi blod upprört av detta tumult.”
Vid själva stridsskildringarna framträder
den ofantliga maskinella övermakten hos fien-
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
