Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ruin, Hans, Rummet med de fyra fönstren; Makt och vanmakt, anmälda av Gunnar Ekelöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
sommarens egen puls arbeta, dess fina blodkärl
fyllas och tömmas.
Här är jag hemma.
Hemmet är närmare bestämt en holme
i Finska vikens skärgård, någonstans mellan
Helsingfors och Hangö. Och ännu närmare
bestämt är det fråga om barndomsrummet
i sommarstugan, rummet med de fyra fönstren.
I rummets disposition har Ruin velat se en
symbol för allt som besjälat hans liv. Fönstren
vetta åt öster, söder och väster, men åt norr
är rummet fönsterlöst. Härom säger han i
slutbetraktelsen;
Och slutligen det väsentligaste av allt, ”spåret”
av det fjärde väderstrecket i mitt liv, det mot vilket
intet fönster vetter, utan endast en dörr öppnas. Vad
jag än tänkt och huru lycklig jag än varit — eller
kanske just då — har dödstankens svarta skugga
fallit över min väg.
Överhuvud andas Ruins bok mer än de
tidigare ett eftertänksamt vemod. Kanhända beror
det på senaste vinterns händelser att det fjärde
väderstrecket trätt i förgrunden, trots att dessa
händelser ingenstädes med ett ord vidröras.
Boken är ägnad hemmet som sådant. Den
består av en samling skisser som helt
naturligt mera närma sig prosadiktens eller
novellens form än essayens. Författarens plats som
vittutsvävande ande har för tillfället övertagits
av hans unge son, som bygger båtar och
drömmer om atlantj ätten Bremen och Oceanens blå
band. Ruin själv nöjer sig att kring holmen
dra upp en cirkel, vars radie är ungefär en
dags segling fram och tillbaka.
Det är en karg, svenskbefolkad
skärgårdsbygd. Den är lika rik på original som en gång
i världen den stockholmska. Men medan den
svenska skärgården nivellerats och delvis
avfolkats har den finska behållit sin
ursprungliga hårda karaktär och sina invånares trohet,
kanske därför att den förblivit ett av de
säkraste och svåråtkomligaste stöden för
svenskheten i landet. Porträtten av märgfulla
fiskargubbar som Becklund och Wigg bära syn för
sägen. Mest fäster man sig dock i detta
sammanhang vid bilden av Lökskärsmor,
utskärs-gumman som förlorat man och fyra söner till
sjön eller till Amerika, utan att därför förlora
hjärta och ödmjukhet.
Porträtten äro inte det huvudsakliga i boken
— den är mera vekt meditativ än realistisk.
Men utom Lökskärsmor finnas två som man
fäster sig vid: det ena av bryggaren Bäck,
det andra av ”naturförskönaren” Axelsson.
Bryggaren Bäck bör nämnas först, ty det är
han som är det egentliga upphovet till
sago-skimret kring holmen: ett original och en
enstöring som hade vackra hushållerskor men
höll annat folk på avstånd med saltskott. Han
hade byggnadsmani, lät anlägga
promenadvägar runt holmen och uppförde en
oproportionerligt stor men gammaldags gedigen villa
med jättestor, borgliknande ugnsmur i köket.
Ryktet om hans rikedomar och oåtkomlighet
lockade till ön en bärsärk som mördade honom
med yxa, men efter honom fanns endast trettio
mark, och folket gör alltså ön till platsen även
för en nedgrävd skatt. Nu går bryggaren igen,
bultar i väggar och släpar tunga saker över
vinden. ”Varje gård med självaktning skall
som bekant bestå sig med ett spöke.”
Av annan kaliber är naturförskönaren
Axelsson, en trädgårdsmästare som under Bäcks
efterträdare, Ruins faders tid gästspelade på
ön: en naivt yverboren, storslaget
pekoralis-tisk rikssvensk, i vars porträtt det märks inte
så litet av den milda sarkasm som finländare
ibland bruka ägna Sverige och det svenska.
”Rummet med de fyra fönstren” är
emellertid en j agbok och porträtten blott förbiglidande
rekvisita, attribut som tjäna att sätta jaget
och dess jordmån hemmet i relief. Det finns
många sätt att göra en ”Voyage autour de
ma chambre”. För några kan det bli en resa,
nästan lika spännande som en
världsomseg-ling, för andra kan det bli en utredning med
premisser och konklusioner. För Ruin
innebär det hemfärd, ”Einfühlung” och
introspek-tivt igenkännande. I hans betraktelser finns
det något vegetativt — ej i förklenande
bemärkelse utan i djupt nordisk mening. Han känner
sig ett med dagrar och skuggor, med träd och
djur och med människor i den mån de vuxit
sig rotfasta i naturen. Kanske man även mot
denna bakgrund får se ironien mot
”naturförskönaren”. Han har känsla för det karga
men kanske ändå mest för det svårmodigt veka
som i den almquistska balladen doftar ”i
ljuvlig prydnad” vid det kargas rötter. Det är
detta nordiskt svärmiska pro domo som är
bokens innersta bekännelse.
Tilläggas bör att den är kongenialt
illustrerad av Bertil Bull Hedlund.
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
