Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ruin, Hans, Rummet med de fyra fönstren; Makt och vanmakt, anmälda av Gunnar Ekelöf - Posse, Amelie, I begynnelsen var ljuset, anmälda av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
”Makt och vanmakt” är en liten samling
aforismer och korta reflexioner — på flera
sätt kan den betraktas som en efterskörd till
Ruins tidigare utgivna essayböcker. I en
inledande not förklarar författaren att materialet
härstammar från olika tider: åren efter förra
världskriget fram till senaste sommar och höst,
vilket ”förklarar det mångskiftande innehållet
i boken”. ”Det tema”, fortsätter han, ”som
jag velat antyda med titeln på ett av bokens
avsnitt: Makt och vanmakt, går dock i olika
former som ett ledmotiv genom det hela.”
Vad Ruin velat göra är naturligtvis att
i olika former konstatera maktens vanmakt.
Makt, det är något som uteslutande bygger
på exteriör — interören bakom detta stolta
yttre visar alltid samma mänskliga vanmakt,
samma moraliska eller fysiska elände, det må
röra sig om piloten i en stolt, modern
bombmaskin eller roddarslaven i en stolt antik
trirem. Men när Ruin i ett annat avsnitt säger:
”Störst bland stormakter: — vanmakten”,
grips man av undran om ordet icke också
måste menas i en annan betydelse, en betydelse
som det åtminstone inte har i vanligt
språkbruk. Är vanmakten den indolens, den
passivitet, som gör det möjligt för makten att
bruka det mänskliga materialet för sina syften,
då kan vanmakten knappt kallas ”störst bland
stormakter”. Menas å andra sidan en kristlig
— eller filosofisk — abdikation av viljan till
makt, då måste ordet ”vanmakt” betraktas som
oegentligt, ty meningen med en sådan
abdikation är ju att vinna makten genom att avstå
den — vinna den på ett annat plan. Man vet
med andra ord inte om Ruin vill säga att det
är djävulen som har övertaget eller att Gud
ändå i det långa loppet kommer att segra. På
denna ambivalens, denna brist på en klart
utsagd självdeklaration blir boken i det stora
hela lidande — även om man tycker sig förstå
vad Ruin egentligen menar, vilket väl är
maktens vanmakt.
Samlingen har alltså en ganska vag linje.
Om en del av reflexionerna, till exempel de
som röra sig i musikens värld, måste betecknas
som mindre träffande, så finner man däremot
också många av stor stringens, bland andra
den vederläggning författaren presterar av de
en gång så vanliga ”sociala” förebråelserna
mot konsten:
— Skriv för alla, inte bara för enstaka exklusiva
människor! ropade den sociale reformivraren.
Varpå Ruin låter diktaren utlägga
konstnärskapets innebörd och fortsätter:
Och konstälskaren instämde:
— Ni bär er åt som en människa, som när hon
ser någon draga upp en nödställd ur vattnet, ropar
till honom: varför drar ni upp bara en enda
människa! varför drar ni inte upp tusen!
Några av bokens avsnitt forma sig
slutligen till små prosadikter, exempelvis
”Krigs-madonna”, en bild från skoltlapparnas
flyktingsläger vid ishavsvägen. Gunnar Ekelöf
En flicka växer upp
AMELIE POSSE: 1 begynnelsen var ljuset.
Natur och Kultur 1940. 11:—.
Slumpen ville att Amelie Posses bok om sin
barndom blev den sista bok jag läste år 1940.
Jag slutade den när blott ett par timmar av
det gamla året återstodo, och bokens bittert
tragiska men i humant patos förklingande
slutackord följde mig in i det nya året. Om det
är så att ett årsskifte bör ägnas åt
tillbakablickande meditation, självrannsakan och
besinning inför de uppbrott av vilka vårt liv allt
intill det sista definitiva uppbrottet består
kunde jag inte ha valt en lämpligare lektyr,
och jag ber att få tacka författarinnan för att
hon på ett så uppbyggligt och stärkande sätt
ledde mina tankar i önskvärda banor. Hennes
varma, vackra, obönhörligt realistiska
minnesbok var en nyårsbetraktelse så god som någon.
Även om inte Amelie Posse upplevat något
utöver det ordinära, vilket hon förvisso har,
skulle hon vara värd att lyssna till när hon
berättar om sitt liv. Ty det är ju inte på det
upplevda som sådant det kommer an när det
gäller att skriva memoarer utan på hur det
upplevts och hur det berättas, med ett ord på
personligheten. Amelie Posse har haft ett
intressantare liv än de flesta, man frestas kalla
det ett exotiskt liv, men hon har förstått att
göra även det vardagliga intressant. Det
märker man bäst här där hon berättar om de
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
