Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Mariebergsdrängarna. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
har flytt inåt landet, där ingen ska kunna
komma åt deras saker.
—• Håll nu! Du har väl drängarna. De är
ogifta, har ingenting att ta med sig, ingenting
att oroa sig för. Ta dem till att börja med,
så har du kärnan till uppbådet. Snart får du
fler, och så kan du ta emot ryssarna med
varma tag, innan de hinner bränna Nyköping!
Så snart landshövdingen galopperat sin väg,
begav sig Rosenhane ned till drängstugan. Han
hade aldrig tidigare varit in i denna byggnad.
I två olika avbalkningar i den långa boden
sov de fjorton drängarna. I ännu en
avbalkning på gaveln var pigkammarn.
Drängarna, som på grund av värmen legat
alldeles nakna i de bossiga britsarna, for vid
ljudet av steg upp. Sömndruckna, med håriga
bröst, boss på bröstet och utan en tråd på
kroppen, stod de nu vaggande inför sin
arbetsgivare, medan en flik av sommarsolen
överrumplande blinkade in genom gluggen i väggen.
— Är alla inne här? frågade
generaladjutanten Göran Rosenhane barskt som om han
redan kommenderat sin armé.
— Tre fattas visst, sade någon, hackande
tänderna. Tre fattas visst... Dom är väl där
inne, sade den tilltalade och bultade på väggen
till avbalkningen på gaveln.
— Vem är det som gastar här? frågade en
stor, vacker, linhårig dräng, Vulter Fors, som
just steg fram genom dörren från flickornas
avbalkning. Bakom kom en stelbent. Vulter
tilläde: — Jag låg hos Eva, jag ... Vad är det
här för något?
Vid åsynen av generaladjutanten, som redan
spänt på sig ett svärd i ciselerad balja, höll
han på att sjunka ihop.
— Här är inte tid att ligga och svina hos
flickor längre! Ni alla fjorton ställer upp på
stallbacken inom en kvarts timme. Klä er i
bästa tyska stövlarna. Ni skall inte ställa upp
med hötjugorna i dag, utan ni kommer att
få flintlåsgevär!
II.
Nu ormade sig det långa tåget i väg mot
Stigtomta, där marken var slät som en
exercished, och där man skulle samlas. Det var
lackskor och det var klackskor! Överallt, där man
fann bönder stå och lura bakom
byggnings-knutarna, tvingade man in dem i ledet. I spetsen
red, utom Rosenhane själv, några
befälsper-soner som man i all hast hade fått tag i —
löjtnanten vid Södermanlands rytteri Wilhelm
Gross, komministern Erik Broman,
slottsfogden Olof Ekman i Vedby samt en skogvaktare,
Carl Jonsson i Valla.
Vid vägkanterna stod hundlokorna
meterhöga, och det rykte i dammet, där
generaladjutanten i karolinsk uniform och löjtnanten
i en något enklare red fram och tillbaka och
uppmuntrade truppen, som larvade till fots och
tittade på åkrar och gårdar.
På ett ställe såg man några figurer ligga
och trycka i ett dike, vilka vid närmare
efter-forskande visade sig vara bönder, som låg med
en sex veckors gris emellan sig. Så stor var
oron, att bönderna i och med truppen trodde
sig se ryssarna. Och de hade försökt få grisen
i en kärra för att köra sin väg, när de
överraskats.
I en backsluttning brann en liten stuga med
klar låga. Under en nyponbuske tätt intill den
smala avtagsvägen satt en gammal
fattigstu-gumma hopkrupen utan att se upp, efter det
att hon själv tänt på stugan och nu blott
inväntade slutet, som hon tyckte sig höra närmas
med klacktrampet på vägen.
— Det här är som att gå på tjyvhuggare,
som stjäl skog, sade skogvaktaren som gick
i grön skogvaktaruniform och försökte med
ett skämt. Man går tvärt mot ekot. När ryssen
kommer åt Nyköping, går vi mot Stigtomta.
— Var tyst där! Håll takten! skrek
löjtnanten, som endast hörde hästhovarna under
sig och trodde det var någon ur det lägre
manskapet, som pratade.
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
