Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Mariebergsdrängarna. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M A RIEBERGSDRÄNGARNA
Efter befälspersonerna gick drängarna. Enar,
som var stelbent, och en lågpannad dräng,
Kristian, gick i bredd, men vägen var smal
och man kunde gå endast två i ledet. Nästan
för sig själv i ledet gick Vulter. Efter följde
de elva andra, som en kärntrupp.
— Vi är i alla fall bland de första, sade
Enar till kamraten och satte det raka benet
före.
— Uff, sade Kristian endast.
— Ja, nu går vi först. Nu när det gäller
sånt här, får vi hålla oss framme, mumlade
Vulter, som gick med armbågarna litet utåt
vid sidorna.
— Håll tyst i ledet! skrek löjtnanten på
nytt, hållande styvt på att den oövade och
obeväpnade truppen skulle ha åtminstone
tigan-dets disciplin.
Vid Nedervalinge mötte man några
stig-tomtabönder, som kom i full fart schavande
på landsvägen. Det syntes på ansiktena, att
de var dödligt förskräckta för allt folk, som
strömmade utefter vägen och snart, utan mat
som de var, skulle lägga sig på gårdskök och
hölador.
— Vi har order om omvändning! skrek en
svettig bonde och kröp ner i ett hundloksröse.
Ni måste vända om!
— Vända om? Hur?
— Order till generaladj utan ten Göran
Rosenhane från landskamrern i Nyköping att ryssen
redan gett sig av och att alla kan vända om.
Order från landskamrern Jakob Sundler! Vänd
bara!
Generaladjutanten Göran Rosenhane höll in
nästan bara för ett ögonblick. Men så var han
besluten.
— När landshövdingen rider omkring och
påskyndar uppbådet? Nej, vi fortsätter allt
ända fram! sade han och stegrade hästen rätt
framför näsan på den svettige bonden.
III.
Vid Jordbrokrog, där man skulle samlas,
var villervallan obeskrivlig. Själva krogen var
stängd, men utanför dörren stod ett antal
uppretade och befallde att man skulle öppna. På
planen framför krogen kunde man räkna till
ett par tre hundra församlade. Massan var
dock icke konstant, utan samtidigt som en liten
trupp eller ett sockenuppbåd anlände, passade
andra ur hopen på att smita sin väg. Några
hade också sina hästar och kärror stående
bakom husen, och rätt som det var kunde man
få se en skjuts köra i sporrsträck därifrån.
Bud utsändes att igenfinna den flyende.
Varken flyktingen eller budet återvände mera till
platsen.
På gräsplanen låg volmar av sachsiska gevär,
som under det tidigare kriget erövrats och
nu huvudsakligast utsänts till att beväpna
allmogeuppbåden. Man kunde urskilja flera
hundra hjullåskarbiner, ett par hundratal
lunt-musköter, ett antal svenska flintmusköter, för
övrigt flintmusköter utan lås, flintmusköter
på luntlås, det vill säga med både flintlås och
luntlås, och dessutom en hög barduser,
skäggyxor och vanliga svenska yxor på invid
skafthålen nötta och söndertrifsade björkskaft.
I ena änden av planen höll löjtnanten vid
Södermanlands rytteri Wilhelm Gross på att
exercera en trupp. Men som löjtnanten var
kavallerist, kunde han endast kommandoorden
för kavallerister, och man hörde följaktligen:
— Fatter carbin!
Man grep efter flintmusköten eller
luntlås-geväret.
— Carbin på låret!
Nu skulle man ha suttit till häst. Men
exer-cisterna försökte böja sig ner och få vapnet
på anbefallt ställe.
—• Carbin i vänstra handen!
Det skedde.
— Helspänner hanen!
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
