Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holger Ahlenius: Diktarmonografier - Anmälda böcker - Sjöholm, Stig, Övermänniskotanken i Gustaf Frödings diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
DIKTARMONOGRAFIER
Det var under positivismens glansdagar som
man, i avsaknad av kunskapsteoretisk skolning
och i det bedrägliga hoppet att mota bort allt
vad metafysik heter också från den
humanistiska forskningens domäner, började tala om
exakta filologiska och historiska metoder, om
humanistiska vetenskaper. Från tyskan
inlånades den rysliga termen litteraturvetenskap;
det blev möjligt bland annat därför att vårt
språkbruk saknar motsvarighet till franskans
skarpa gränsdragning mellan ”sciences” och
”lettres”, men till och med på fransk botten
har man kunnat stöta på uttrycket ”sciences
historiques”. Nu får det ju aldrig glömmas,
att dessa strävanden verkligen medförde en
skärpning och en fördjupning av den
humanistiska forskningens metoder, som blivit av
utomordentligt och bestående värde. Men även
efter det att kulturkunskapen för länge sedan
genomgått sin självbesinning och insett, att
den aldrig helt kan frigöra sig från
metafysiken, aldrig kan bli exakt i samma mening
som naturvetenskapen och alltid måste bevara
ett starkt subjektivt och konstnärligt inslag,
har denna oegentliga terminologi dröjt sig
STIG SJÖHOLM: Övermänniskotanken i Gustaf
Frödings diktning. Bonniers 1940. 8:50.
PAUL V. RUBOW: Holger Drachmanns Ungdom.
Munksgaard. Köpenhamn 1940.
MARTIN LAMM: August Strindberg. Del I. Före
infemokrisen. Bonniers 1940. 12:—.
TORSTEN FOGELQVIST: Erik Axel Karlfeldt.
Norstedts 1940. 12:—.
kvar och blivit nästan oumbärlig. Det är
därför man gång på gång nödgas fastslå, vad som
egentligen är en truism, nämligen att varje
historisk forskningsgren inrymmer ett
objektivt, till det exakta syftande element, lämpligen
benämnt forskning, och ett subjektivt,
karakteriserande och värderande, som vi bruka kalla
kritik. Eller, för att vända på saken: den
människokunskap, som all humanistisk forskning
eftersträvar, är i sista hand subjektiv, utgör
en psykologisk syntes av mer eller mindre
konstnärlig art men bygger helst, så långt
möjligt är, på material och hjälpmedel av mer
exakt och vetenskaplig karaktär. Att sedan
doseringen av dessa ingredienser kan varieras
på flerfaldiga sätt, är något man inte minst
blir påmind om vid läsningen av fyra
litteraturhistoriska monografier som sett dagen
sistlidna höst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
