Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holger Ahlenius: Diktarmonografier - Anmälda böcker - Sjöholm, Stig, Övermänniskotanken i Gustaf Frödings diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
gångspunkter ge en dubbelbelysning, en
fördjupad förklaring och analys av denna
dominant och dess framväxt i föremålets själsliv
och diktning. Hur han lyckats därmed, må
överlämnas åt de facklärda att avgöra. Här
skall bara ges en hastig presentation av hans
arbete.
Fröding har ju sedan länge varit föremål
för inträngande studier av framstående
företrädare för två olika discipliner: psykiatrien
och litteraturforskningen. Synpunkterna ha
därvid gång på gång brutit sig ganska skarpt
mot varandra men också kunnat komplettera
varandra och fördjupa helhetsbilden. I
Sjöholm framträder nu en yngre forskare, som
är djärv nog att vilja förena historikern och
psykiatern under en och samma hatt, och detta
med den oantastliga motiveringen, att de
andliga och individualpsykologiska
förutsättningarna dock bli avgörande för det sätt, på
vilket en författare möter, upptar och
omgestaltar miljöintrycken, tidshändelserna och
de litterära upplevelserna. Särskilt gäller detta
om en diktare, som var så starkt särpräglad,
att han överskred gränsen för vad som enligt
ofullkomligt människoförstånd kallas det
normala. Psykologien blir i hans fall ovillkorligen
psykiatri, och i stället för en avhandling blir
det två, låt vara inom samma pärmar. För
lekmannens skumma blick tecknar sig genast den
tulipanaros, som en legering i ett stycke skulle
utgjort. Men Sjöholm har säkerligen vetat
bättre besked, då han delat upp sin
framställning i två stora avsnitt. I det första ger han
sig modigt i kast med den psykiatriska
forskningens tungrodda apparat och diskuterar med
i varje fall alla yttre tecken på sakkunskap de
resultat som nåtts av Frey Svensson och
Gade-lius; dessa åter konfronteras med synpunkter
hämtade från bland andra Bleuler, Kretschmer
och den sjöbringska skolan. Författaren ställer
den psykiska diagnosen också på Frödings
föräldrar med tanke på sonens arvsmassa, och
med framdragande av delvis nytt material
bygger han upp en hundrafemtio sidor stark
psyko-patografi över skalden, som utfyller och
nyanserar dennes bild. Lättillgänglig ter sig denna
bild inte för den oinvigde, men så mycket
framgår med all önskvärd tydlighet, att den
ariska önskedrömmen och övermänniskotanken
med dess moraliska monism hos den
hämmade, splittrade och socialt deklasserade
diktaren växer fram som en kompensation för
både verklig och inbillad svaghet. Den
närmare utformningen i litterärt och ideologiskt
avseende betingas i sin tur av de olika
inflytanden, som ingående studeras i det andra,
mer regelrätt litteraturhistoriska avsnittet. Här
behandlas nu i tur och ordning tidiga litterära
intryck från stora engelska diktare, främst
trotsargeniet Byron, både sådan han tecknats
av den hänförde Georg Brändes och sådan han
framstod i sina egna skrifter; vidare
åttiotals-diskussionen och de spår denna satte i
Frödings tankevärld samt slutligen Nietzsche, som
ju varit av avgörande betydelse för själva
övermänniskobegreppet och dess framträdande roll
i den svenska nittiotalsdikten.
Sjöholms vittfamnande och imponerande
arbete har helt naturligt präglats därav, att
det är ett akademiskt lärdomsprov. Författaren
har velat lägga en solid vetenskaplig grund
för Frödingsforskningen och har därvid utgått
från, att den nyare psykologien nu lämnat
experimentstadiet och ”kan uppvisa början till
ett verkligt vetande om mänskligt själsliv”
(sid. 13). Försiktigheten i denna formulering
motsäges dock i någon mån av hela den lite
ansträngda vetenskaplighet, som utmärker
avhandlingen och kommit till uttryck i det
tunga och svårtillgängliga lärdomsspråket av
teutoniskt tycke. Läsaren får ibland intrycket,
att livet självt, dikt- och diktarlivet, flyr sin
kos mellan springorna i denna bastanta
lär-domsrustning, och författaren tycks själv haft
det på känn, eftersom han talar om ”detta
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
