Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - de Chambrun, René, Jag såg Frankrike falla, anmäld av Bo Enander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
möjligheter till inblickar i det inre intrigspel, som
hade en så framträdande roll för det franska
débaclet.
Man märker dock förvånansvärt litet av
inside informations i detta arbete. Vad detta
beror på är inte gott att veta, såvida det inte
sammanhänger med, att författaren är
medveten om att det skulle vara ett mycket
fruktlöst arbete att försöka att inför amerikansk
publik reparera Pierre Lavals grundligt
skamfilade anseende. Han nämner också sina
släktförbindelser endast i förbigående och avstår
helt från ett så hopplöst företag som att
framlägga en plaidoyer för svärfaderns dryga andel
i ansvaret för det ohyggliga öde som drabbat
Frankrike. Med hänsyn till den amerikanska
opinionen gör han sig inte heller skyldig till
de spekulationer i anglofobi, vilka varit så
utmärkande för Lavals politik under senare år.
Men naturligtvis tillhör Chambrun de
reaktionära kretsarna kring Laval och döljer inte
sin antagonism mot demokratiska politiker som
Blum och Daladier. I den kortvariga
folkfrontsregimen ser han den huvudsakliga
grunden till alla Frankrikes olyckor. På det hela
taget ställer han sig dock obetingat på
Vichyregimens sida, men undviker varje
ståndpunktstagande till general de Gaulle och det
”fria Frankrike”. Chambruns arbete äger
emellertid inte sitt värde genom de politiska
informationerna, såvida man inte gör ett
undantag för referatet av det samtal
författaren i juni hade med president Lebrun och
i vilket Tredje republikens siste president till
läsarens förvåning uttrycker sig mycket
positivt om Laval.
Bokens värde ligger främst i skildringarna
från fronten. Under de första krigsmånaderna
tjänstgjorde författaren som fortchef i
Maginotlinjen och han har en hel del intressant
att berätta från den enformiga tjänstgöringen
i det underjordiska försvarsverket, som endast
då och då avbröts av patrullstrider. Därefter
förflyttades han som förbindelseofficer till den
brittiska expeditionskåren. Chambrun tycks ha
haft lätt att umgås med sina brittiska kamrater
och han har i allmänhet hög uppskattning av
de brittiska officerarnas både mod och
kunskaper. Han framhåller dock hur obetydlig
den lantmilitära hjälpen var och förbigår det
betydelsefulla faktum, att den franska
krigsledningen före krigsutbrottet dock var fullt
medveten om att hjälpen inte kunde bli större.
Från reträtten från Dunkerque lämnas en
livfull skildring, ehuru läsaren nog har en
känsla av att författaren i patriotiskt nit något
överdriver amiral Abrials insatser och
underskattar det utomordentligare arbete som
presterades av de brittiska stridskrafterna, inte minst
av det brittiska flyget. Mest intressant är dock
de påpekanden som författaren gör i
framställningen av hur millioner av civila flyktingar
från Belgien och Nordfrankrike vällde fram
över alla vägar och försvårade eller
omöjliggjorde de militära transporterna samtidigt som
de verkade demoraliserande på de franska
trupperna, som på flera ställen tycks ha ryckts
med av civilbefolkningens massflykt. Enligt
Chambrun var denna flykt, som spärrade alla
vägar, intet annat än Hitlers ”hemliga vapen”,
och han ger flera belägg på, att den
systematiskt organiserats av femte kolonnen. Vid ett
par tillfällen lyckades det honom att
oskadliggöra ett par belgiska agenter, vilka visade sig
tillhöra den i våra ”nationella” kretsar livligt
uppskattade rexiströreisen.
Liksom andra ögonvittnen till den franska
katastrofen döljer inte heller Chambrun, att
den franska civilförvaltningen här bar ett stort
ansvar. Prefekter, underprefekter och mairer
var de första som lämnade sina poster och
det var de som faktiskt ledde den aldrig
sinande flyktingströmmen. René de Chambruns
skildring av det franska sammanbrottet tillhör
väl inte de märkligaste i sin genre. Men med
hänsyn till författarens politiska förankring
gör den dock på det hela taget ett övertygande
och sanningsenligt intryck. Thorsten Jonsson
har presterat en tilltalande och ledig svensk
översättning.
Bo Enander
Avdelningen ”Nya utländska böcker” har av utrymmesskäl måst inhiberas
i detta nummer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
