Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Döbeln. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
D Ö B E L N
1813.
1.
— Stilla — där är fästningen!
Fyra ljus i rad blinkade svagt för över.
Roddarna hejdade sina rörelser, och båtarna
gled av farten ytterligare ett stycke fram i den
ganska starka sjön, innan de stannade. När
farten helt hejdats, sänkte männen på ett
tecken av rorsmannen åter årorna i sjön och
stöttade.
De låg alldeles stilla i mörkret.
I stäven på den första av de tre båtarna
satt en man nedböjd. Under kappan lyste han
med ett talgljus i en lykta på klockan och
därefter på det redan av alla sjöarna genomvåta
sj ökortet.
— Halvar, sade han och stötte grannen i
sidan. Se här! Klockan är sju, och vi måste
ligga utanför udden. Men var finns Rutger
Canitz? Tror du han har hejdats på
landbacken?
Den andre böjde sig fram, och i det svaga
ljusskenet skymtade ansiktet, som var omsurrat
med en kraftig halsduk. En fårskinnsmössa
satt nedtryckt över öronen. När han svarade,
trängde rösten endast otydligt igenom
munskyddet:
— Jag vet ingenting. Jag ser ingenting. Här
är mörkt som i min ungdoms potatiskällare.
I tre timmar har vi nu plaskat och rott. Minns
du, när vi drack bål på Björneborg och
svängde om med mamsellerna från
Kristinehamn!
— Håll din käft, Halvar! Flickor och götiska
skålar — är det allt du kan tänka på? Om
en stund skall vi slåss! Glömmer du, att vi är
ute för att rädda Döbeln ...
Han talade utan att tänka på sina ord — för
att dölja sin oro. När han vände sig om, satt
roddarna tysta; han hörde någon av dem hosta
i den bitande vinden. Var fanns de andra två
båtarna?
Bengt von Wachenfeldt reste sig i sin fulla
längd, vände ryggen mot Vaxholms fästning
och drog tre gånger efter varandra kappan
från lyktan. Det var den överenskomna
signalen för att hålla den lilla flottiljen samlad.
Nästan omedelbart fick han svar. Båtarna låg
stilla, en av dem hade drivit av kraftigt. Han
lät ljuset strömma ut en stund för att ge dess
rorsman en riktpunkt att hålla emot.
— Halvar! sade han igen. Vem ombord
känner stranden bäst?
Halvar Troili svarade inte. Han kröp med
stöd för händerna några steg akter ut och
ropade genom blåsten:
— Är Fiskar-Johan här, så kliv fram!
Man hörde slamret av stövlar, någon som
fått en spark svor till men hutades genast åt
av rorsman, och i mörkret trängde sig en karl
fram i stäven.
— Det måste vara här. Vi förf ryser ute på
sjön. — Kan han föra oss i land och hitta
stugan i det här hundmörkret?
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
