Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Döbeln. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DÖBELN
— Tror nog det.
— Ta rorsmans plats och sätt i gång!
Äter blinkade lyktan sina signaler, roddarna
sänkte efter ett kommandorop sina åror i sjön,
och i krängande bidevind arbetade sig de tre
båtarna in mot stranden.
Det vax* så gott som alldeles mörkt. Endast
ett svagt stjärnljus trängde fram mellan
höstmolnen. Men mannen kände stranden — efter
en kvart skrapade båten mot botten, och han
klev själv i höga stövlar i vattnet med en
fånglina i handen. Och debarkeringen begynte.
Halvar frustade högt, när han halkade
omkull och det iskalla vattnet trängde igenom de
tjocka kläderna.
— Fan anamma! Jag kommer att stelna
till is. Nu kan jag tinas upp bara på ett sätt —
med brännvin. Ge mig en flaska, Bengt, och
jag lovar dig att slå ned alla generalns
förbannade fångvaktare med mina händer.
En vissling ekar genom mörkret. Och därpå
ordern:
— Rorsman och förstaroddarna
följerFiskar-Johan. Här finns en stuga hundra meter inåt
land. Marsch. Gör eld och värm er! Men på
första varsel skall ni vara här igen.
Sistarod-darna stannar. Alla stövlar skall torkas. Och
undersök krut och bössor!
Man hörde sorl av röster i mörkret. Bengt
von Wachenfeldt log, när han lätt kunde
urskilja den värmländska dialekten. Där hörde
han unge Nordenfeldt från Björneborg skratta
och skoja. Där svor Bäckström på Lidetorp.
Där gnolade en ljus ynglingastämma, som
måste vara Hofstens på Willingsberg. Eller
kanske var det pojken Lagerhjelm från Bofors?
Många av de män, som nu genomvåta och
frusna släpade in sina säckar och vapen i den
lilla fiskarstugan, var medlemmar av Götiska
förbundet och hade deltagit i Örebroriksdagen,
där Bernadotten helt oväntat utsågs till
kronprins.
— Är sistaroddarna här?
— Ja, kapten.
— Håll utkik mot fästningen. När ni hör
ryttare på stranden eller ser tre ljus efter
varandra, så rapportera. En av er följer mig till
stugan, så ni lär känna vägen. Ni blir snart
avlösta.
Kapten von Wachenfeldt banade sig i sin
lyktas sken väg upp mot stugan. Han kunde
redan se ett svagt ljus i fönstret. När han slog
upp dörren, var det enda rummet fullt med
folk. En halvklädd gumma hukade förskrämd
framme vid spisen med armarna i kors och
en katt i knät. Sex brödkakor satt på en stång
i taket. Det sprakade och brann, och rader av
stövlar var redan avdragna. En sur lukt fyllde
rummet. Ett trettiotal man var församlade, och
det fördes ett larmande samtal, som endast
hejdades, när kaptenen steg in.
Halvar Troili hade kastat av sig de flesta
av sina kläder. Han satt i underbyxorna och
skjortan nästan uppe på spisen, och från alla
håll haglade glada värmländska glosor övei’
hans fylliga lekamen och rödlätta mustascher.
— Minns du, när du ramlade i kräftbäcken
på Björneborg, Halvar!?
— Och sjöslaget på Håkanbol hos galne
Kochen!
Kapten von Wachenfeldt stod en stund och
log åt spektaklet. Dessa galningar!
Värmlänningarna var som barn. Från baler och glada
bruksfester hade de på Rutger Canitz’ appell
i djupaste hemlighet samlats till rådslag på
Stora Björnfallet i norra Värmland om hur
landet skulle kunna frälsas och Finland
återerövras. De blev upprorsmän, när kronprinsen
plötsligt gjorde klart, att Finland inte skulle
återerövras, utan att Sverige skulle allieras
med — tsaren! Och kämpa mot Napoleon!
På alla Värmlands herrgårdar dyrkades
korsi-kanen, och när Rutger Canitz kom hem från
finska kriget med vänstra armen stel av ett
skott och med tinningen illa hopsydd efter en
kosackklinga, var Napoleon hans gud och enda
183
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
