Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eskil Sundström: James Joyce och Eire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ESKIL SUNDSTRÖM
ternas pånyttfödelse. För Joyce var Yeats’ vers
bara melodier, låt vara ”melodier som fyllde
sinnet med en hög och ljuvlig skönhet”.
Man kan säga, att Joyce genomlidit den
irländska nationella tragedi, vars slutakter
utgöras av domen över nationalistpartiets ledare
Parnell för äktenskapsbrott (1890) och hans
död följande år, genomlidit den om och om
igen som en outplånlig smärta, innan hans
kamrater blivit den varsna. Joyce var då ännu
inte tio år.
Joyces far var valpolitisk agent för Parnell,
hemmet genompyrt av politik och katolicism,
så som endast ett irländskt hem kan vara det.
Ödets dråpslag fingo bedövande återljud inom
dess väggar.
Unge Joyces faster, i hans
självbiografiska skildringar återkommande under namnet
”Dante”, representerade i denna krets
ytterligheten i nationalistisk och katolsk lidelse, en
ytterlighet stämplad av ursinnig antibrittisk
fanatism.
För henne och hennes likatänkande var
Parnell, protestanten, engelskättlingen, en
nationell förförare i färd med att sälja nationens
förstfödslorätt för Home Rules småmynt. Två
gånger hade hon hedrats med de engelska
myndigheternas uppmärksamhet, emedan hon
publikt örfilat medborgare, som lyft på hatten
för ”God save the Queen”.
I sin ”Portrait of the Artist as a Young
Man” skildrar Joyce en måltid hemma hos
föräldrarna efter Parnells bortgång, då Irland
kände sig slutgiltigt dömt till nationell
förintelse.
”— Gud och religion gå före allt! skrek
Dante. Gud och religion gå före världen!
Mr Casey (en gammal Parnellanhängare)
höjde sin knutna näve och slog den med en
skräll i bordet.
— Nå, om det är så, tjöt han hest, så må
Irland vara utan Gud ...
I dörren vände Dante sig om och skrek vilt
in mot rummet med röda kinder och skälvande
av ilska:
— Helvetets djävul! Vi vunno! Vi krossade
honom till döds. Förbannelse!
Dörren slog igen bakom henne.
Mr Casey slet sig ur de andras grepp om
hans armar, böjde plötsligt ansiktet ned i sina
händer med en snyftning av smärta.
— Arma Parnell, grät han ljudligt, min
döde kung.”
Dag från dag, år från år hade unge Joyce
omvärvts av detta rus av nationell hysteri.
I jesuitskolan rycktes han inte som de andra
med av sporten och kamratlivet.
Han drev för sig själv, fann i puberteten
ingen psykisk och fysisk avledning, gjorde
redan före femton års ålder bekantskap med
Dublins bordeller. I en följande religiös kris
greps han av skakande ånger över sin synd
och skam. Han tillkämpade sig snart åter
herraväldet över skräcken, sökte bot och frid
i fromhet, drog lärarnas blickar till sig även
på grund av sin begåvning och erbjöds att
bli jesuit. Han sade nej.
Joyce visste, att hans väg låg åt annat håll,
vart visste han inte, men bort ledde den, bort
från allt omkring honom. Medan läraren, en
till katolicismen omvänd engelsman, talar till
honom, upptäcker han i själva språket en ny
erinran om sitt främlingskap.
”Det språk vi tala är”, skriver Joyce, ”hans,
innan det är mitt. Hur olika ljuda inte orden
hem, Kristus, öl eller lärare på hans läppar
och mina! Hans språk, så hemvant och dock
så främmande, förblir för mig alltid ett
förvärvat språk. Jag har inte gjort eller mottagit
dessa ord. Min röst håller orden på avstånd.
Min själ våndas i skuggan av hans språk.”
Han berättar om hur en kamrat närmar sig
honom.
”— Försök att bli en av oss, vädjar han.
I hjärtat är du irländsk, men din stolthet är
för stor.
— Mina förfäder kastade bort sitt språk
200
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
