Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eskil Sundström: James Joyce och Eire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ESKIL SUNDSTRÖM
och togo ett nytt, svarar Stephen Dedalus
(författarens alter ego). De läto en handfull
utlänningar kuva sig. Inbillar du dig, att jag med
mitt liv och min person skall betala de skulder
de gjorde? När en människosjäl föds här i
landet, kastas nät efter nät ut efter den för att
hindra dess flykt. Du talar om språk,
nationalitet, religion. Jag ämnar flyga förbi de där
näten.”
Unge Joyce kunde inte som de andra smekas
till ro av återuppväckta irländska legendfigurer
som glömt sin gaeliska och i stället i sin
förgätenhet lärt sig engelska. Hur vacker
melodien än var, var innehållet, doften, äktheten
borta. Det var sekunda vara.
Det är av intresse att notera Joyces
hyper-sensitivitet för själva uttrycksmedlet. Den hade
sin rot i en misstro, som på grund av hans
intensiva barndomsupplevelser kommit att
omfatta allt vad irländsk självhävdelse hette i
smått och stort.
Han var brusten. Och djupast inne var det
modet att tro på den förträlade irländska
folksjälen som brustit. Den nationella
frihetskampens vanvettiga meningslöshet hade en gång
bränt sig in i hans hjärta genom sorgespelet
Parnell. Alltsammans reducerades till tomt
skrän, sterilt buller, självbedrägliga gester.
Hans egen far hade gestikulerat sig från en
god ekonomisk ställning till armod. Fadern
var en bild av Irland.
Han såg ingen verklig vitalitet i denna jakt
efter en nationell chimär, generation efter
generation, som ledde till intet utom till sj
älv-pålagda, själen insnörande tvång.
För den ovannämnde studentkamraten lyfter
han på sin framtids förlåt.
”— Jag skall säga dig, vad jag skall göra
och inte göra. Jag skall inte tjäna det, jag inte
längre tror på, det må kalla sig mitt hem, mitt
fosterland eller min kyrka. Jag skall försöka
ge uttryck för mig själv i någon konstnärlig
livsform så fritt som jag kan och så helt som
jag kan.”
Han övergav Dublin 1904, tjugutvåårig, en
urspårad patriot, hemlös i hjärtat, nihilist i
själen, sökare efter den verkliga friheten, som
endast kan vinnas där förhållandenas yttre
tryck på individen minskats till ett minimum
eller helst, som den unge avnationaliserade,
asociale vandringsmannen Joyce väl drömde
om, helt avskaffats. Han blev fri studiosus,
hans födkrok språklektioner.
Joyce var ett språkfenomen. Hans lyhördhet
för språk var, som man redan av hans
förut-citerade självbekännelser kan sluta, sällsynt
skarpt utvecklad. Orden funno snabba
genvägar till honom. Han lär efter hand ha
tillägnat sig bortåt tjugutalet språk.
Hans litterära engelska svällde till slut över
alla bräddar. Han föll på sätt och vis trots sin
raffinerade artistiska känsla offer för sitt
enorma språksinne. Han fann, i de inte helt
erövrades ögon, ett artificiellt uppdrivet behag
i leken med ord.
Det må undras, om det existerar en levande
själ, må han så vara högsta auktoritet i engelska
i Oxford eller Cambridge, som kunnat läsa och
fatta ”Ulysses” utan att alltemellanåt leta efter
tydningar i stora ”Oxford Dictionary”. Säkert
är, att ingen utlänning förmått det, lika litet
som någon icke i engelskan från barnsben
invuxen individ kunnat helt förstå skiftningarna
i Joyces ordspel, dess dagrar och skuggor,
gripa innehållet inte blott mellan raderna utan
mellan orden och bokstäverna.
Eires egna främsta diktare, bland dem några
av tidens erkänt yppersta, ha inte gjort sig
skyldiga till en del utländska bedömares
självsäkerhet. De ha inte avfärdat hans litterära stil
som utslag av lust att förbrylla, att göra
sensation, att framtrolla ett språk av eget fabrikat
utan, om än med reservationer av varjehanda
slag, godtagit hans experiment som uttryck för
en obefläckad konstnärlig strävan att skapa
vidgade, mer varierade, mer elastiska yttre former
för redovisning av den inre upplevelsen.
202
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
