Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eskil Sundström: James Joyce och Eire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAMES JOYCE OCH EIRE
Det tog åtskilliga år, innan han nått den
punkt i sin egen utveckling, då han vågade
släppa sig lös. 1907 kom samlingen ”Chamber
Music”, spröda, ömkänsliga dikter. 1914 hade
han funnit fast fot i prosan.
Hans bok av detta år, ”Dubliners”, ett knippe
short stories, innehåller bland annat ett sådant
mästerverk i genren som ”Counterparts”.
Dublins tunga, trista gråväder tränger emot
läsaren från varje sida i den lilla volymen, här
och där upplyst av en humor, som väl inte
förmår att värma men som blottar hans patos av
medömkan med tillvarons offer.
Han är minutiös i sin realism, ibland
fotografisk i sin verklighetsåtergivning. Man tycker
sig känna de heta öl-, visky- och rökmättade
dunstema slå mot sig från krogdörrarna, höra
suckarna i det sorglösa sorlet. Men rätt som
det är kan romantikens blå blomma spira på
denna kulna stig, skimra som ett livsvarmt
stänk.
Joyce hade funnit sin konstnärliga livsform
men först i ”Ulysses” sig själv. Här har han
sprängt alla dammar och uttrycker sig precis
”så fritt som han kan och så helt som han kan”.
Det tog honom sju år att skriva ”Ulysses”.
Tillfrågad av en vän, hur arbetet fortskred,
svarade han:
— I dag har jag gjort ett gott dagsverk.
— Hur mycket har du skrivit?
— Två satser.
Hela romanen omspänner, som bekant,
summa aderton timmar av dygnet den 16 juni
1904. För att skildra dessa timmars
upplevelser har han behövt bortåt 350 000 ord, det
vill säga han har genomsnittligt åstadkommit
mindre än 150 ord per dygn.
150 ord kan vara mycket för en författare
som överväger varje fras med Joyces
utomordentliga artistiska samvetsgrannhet. Om det
inte redan finns ett Joycesällskap, instiftat för
det enda syftet att pejla hans två huvudverk,
”Ulysses” och ”Finnegans Wake”, så kommer
det säkert nu. De två böckerna kunna hålla
släktled efter släktled av forskare väl
sysselsatta, inte minst filologer.
I sinne för ord har Joyce få likar, om ens
någon. Hans beläsenhet var fantastisk. Och ett
ord som en gång passerat hans hjäma blev
aldrig glömt. Han älskade ord, lekte med dem,
gjorde nya, blåste nytt liv i förkastade,
stympade godtyckligt traditionella, vred på satserna,
vispade dem huller om buller, satt bländad
av de häpnadsväckande överraskningar som
bodde i ord.
Han är bergtagen av orden. Han har vandrat
i ordens skog, sett berget öppna sig och dansen
gå i bergkungens sal av kristaller och guld
och stigit in. Det sägs, att den som går in
hos bergkungen, han tappar förståndet, om
han någonsin kommer ut igen. Han har hört
melodier, som det inte är någon dödlig
tillstått att höra.
”Ulysses” är intet verk, som man läser från
pärm till pärm i ett andedrag. Det finns en
trolldom i dess ord och stil, som ideligen
lockar fantasien in på sidovägar.
Blott en irländare, med detta folks
egendomliga förmåga av rent abstrakt intellektuell flykt,
har kunnat på detta sätt låta sig med hela sin
själ uppslukas av sitt artistiska medium, för
att pressa ur själva instrumentet något utöver
vad andra avlockat det.
Det tar tid att få på kornet karaktärerna
i ”Ulysses”. ”Portrait of the Artist as a Young
Man” har ordinerats som förträning. Och det
rådet är gott. När man väl nått så långt, är
man snart fångad.
Den mångförslagne Bloom-Ulysses, den
dub-linskt pratsalige Buck Mulligan, Stephen
Deda-lus, författarj aget, denna odyssés Telemachos,
framföras i en vältrande mångfald av scener
med en Swifts absoluta frigjordhet och en
suverän replikkonst å la Wilde och Shaw i
deras kvickaste och mest drastiska stunder.
Den irrande Stephen kallas till sin moders
203
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
