Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eskil Sundström: James Joyce och Eire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAMES JOYCE OCH EIRE
på sina fäders förtryckare genom att draga
deras språk, Miltons och Wordsworths språk,
i dyn, liksom djävulen lär njuta av att höra
skamlösa fraser från en oskyldig jungfrus
läppar.
Det söndrade, skamfilade, sjuka
nittiotals-Irland hade i unga år förgiftat Joyces blod,
till onaturlighet vässat hans blick för jordisk
dårskap och låghet, för människornas och
särskilt landsmännens futtigheter, för tillvarons
ändlösa narrspel.
Han blev inte som Swift en satiriker med
ett dödligt allvarligt uppsåt att straffa och
förbättra utan en lekfullt likgiltig gisslare, inte så
litet posör, för vilken leken själv, ordens spel,
subtila glitter och förhäxande konster, vart för
sig och i aldrig förut förnumna orkestrala
masseffekter, en ordkonst närmande sig
musikens uttrycksformer, är förmer än stommen,
själarna som få hoppa fram och åter genom
hans behändigt framräckta, muntert utsirade
papperstunnband och göra komiska volter i
hans ringar.
Så djupt letar han sig ner i den mänskliga
förkommenheten och förljugenheten, för att
döva sin egen fruktan för ”den kemiska
reaktion i själen”, som han i ungdomen trodde
sig kunna undkomma men redan var obotligt
stämplad av, att han kan synas söka dräggen
för dräggens skull.
Artist förblir han i alla skiften. Den
artistiska egoismen var bottenlös hos honom. Den
överskred gränsen för det uthärdliga till och
med för hans egna blint troende i hans sista
stona verk, ”Finnegans Wake”.
Joyce var diktaren i elfenbenstornet. Han
skrev inte för att bli läst, inte heller för att
förvärva. ”Ulysses” trycktes första gången i
februari 1922 i Paris i 1 000 numrerade
exemplar, andra gången i oktober samma år i
London i 2 000 numrerade exemplar, varav 500
brändes i U. S. A. på order av därvarande
postmyndighet, tredje gången i januari 1923
i London i 500 numrerade exemplar, varav
499 beslagtogos av tullen i Folkestone. Under
tiden 1924—30 trycktes i Paris 11 upplagor.
Förbudet i U. S. A. upphävdes 1933, då
federale domaren John M. Woolsey
dekreterade, att ”Ulysses” var ett legitimt verk. ”Det
är monstruöst”, förklarade han i sitt utslag,
”att förmoda, att en man av Joyces
standard vill eller kan producera ett pornografiskt
alster.” Domen överklagades men stod sig.
Några år efteråt utgavs boken på engelsk
marknad men till så högt pris att lagen
blundade för samhällsmoralen.
Omdömesgilla kritiker, även i England, ha
ställt Joyce i klass med Goethe och
Dosto-jevski. Inom engelskspråkig litteratur stå han
och D. H. Lawrence som tjugutalets stora
portalfigurer. Obestridligt är väl, att han inom
självbiografien, som Strindberg kallade
framtidens litteratur, nått tinnarna.
Genom ”Ulysses” förblir han vida mer än
en bländande meteor, oefterliknelig,
oöversättlig, men likafullt en fömyelsekälla för dem
som vilja skapa i ord.
Under sin nära fyrtioåriga självförvisning
levde han omväxlande i Frankrike, Italien och
Schweiz, den övervägande tiden i Paris, där
han bodde komfortabelt utan övermått på
rörelsemedel. I de moderna franska litterära
salongerna var han den nya vitterhetens
självskrivne kung.
Svag syn gjorde honom efter hand alltmer
isolerad i sin själs obotliga ensamhet. Han var
vid sin död nästan blind. I ”Who’s Who?”
anger han som sin förströelse sång. Han satt
gärna vid pianot och sjöng, helst av allt gamla
irländska folkvisor.
Häromåret publicerades bilder av honom i
hans Parishem. Där lät han se sig i tankfull
pose, konfererande med redaktören för det
litterära amerikanska magasinet Transition, där
Joyce var profeten, vid pianot och i salongen
205
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
