Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frans G. Bengtsson: Ett storverk - Anmälda böcker - Ahnlund, Nils, Axel Oxenstierna intill Gustav Adolfs död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT STORVERK
det i berättande form; och även här förtjänar
detta verk varmt beröm. En livsgärning sådan
som Oxenstiernas erbjuder för biografen sina
särskilda svårigheter ur kompositionell
synpunkt, beroende på att biografen här inte kan
nöja sig med en enkelt kronologisk
framställning, på det sätt som är självklart i det stora
flertalet fall. De flesta handlingsmänniskors liv
förlöpa tämligen endimensionellt; man
berättar i tidsföljd vad de haft för sig, med sådana
kommentarer som kunna befinnas lämpliga,
och därmed väl. Till och med sådana
biografiska objekt som poeter och liknande kunna
behandlas på detta sätt, även om deras liv
inte bjuda på särskilt märkliga händelser:
biografen följer en klart uppdragen väg, med
föremålets mera betydande amourer, resor,
skrifter, konkurser, själskriser och utmärkelser
såsom självklara enheter, respektive haltplatser,
längs densamma, — fri från varje möjlighet
till mera allvarliga kompositionella bryderier.
I det föreliggande fallet har man däremot
att göra med ett liv och en verksamhet av allt
annat än endimensionell art; Oxenstierna var
ständigt centrum för en mängd olika slag av
aktivitet, alla av stor vikt; och försökte man
skildra hans liv rakt fram i enkel tidsföljd,
skulle resultatet endast kunna bli en
utomordentligt förvirrad röra, där läsaren varken
skulle hitta in eller ut. Professor Ahnlund har
på ett överlägset sätt löst problemet att på
sådant sätt gruppera sin framställning, i olika
avsnitt och underavdelningar om allsköns
politisk och administrativ verksamhet, att stor
klarhet och överskådlighet skänkts åt den brokiga
mångfalden och att läsaren ändå alltid har
känslan att det hela rör sig framåt med
målmedveten säkerhet. Trots ämnets högst
invecklade struktur känner man sig vid läsningen
aldrig fången i en labyrint av villsamma
detaljer, aldrig sorgset ältande i ett kärr av
stagnerat kallprat, utan alltid i kontakt med
en fortskridande berättelse.
Själva stilen spelar naturligtvis därvidlag sin
högst betydande roll. När Matthew Arnold en
gång på en ung skribents fråga, hur man skulle
kunna skaffa sig en god stil, gav sitt berömda
svar: ”Have something to say!”, formulerade
han en sanning på ett sätt som ej sällan kan
ge anledning till modstulen förbryllelse vid
läsning av historiska verk. Ty herrar
historiker ha ju onekligen någonting att säga, till
och med en hel del: tidernas skeende är givet
för dem, material tryter minst av allt på deras
område; här om någonsin borde alltså god stil
frodas i full glans, utan undantag och rent
automatiskt. Detta visar sig ingalunda vara
fallet; tvärtom hopa sig negativa instanser av
stor ohygglighet för bläddraren i historiska
verk, och en historiker med stil befinnes vara
en ganska sällsynt fågel. Men därför böi’ man
inte förkasta Arnolds sats; han uttryckte sig
endast en smula kort, och vad han menade var
kanske detta: ”Ha någonting att säga som
intresserar er, och där det intressanta är något
annat än demonstrerandet av er egen
skicklighet.” Man måste kunna glömma sig själv för
ämnet, i ett tillstånd av sann osjälviskhet; det
går inte att lita till den inlärda vetenskapliga
så kallade objektivitet som oftast är ett
talesätt och en maskerad, där det sj älvupptagna
lilla blodsprängda jaget vid minsta
beröring-kommer till synes bak den majestätiska
utstyrseln. Egocentrikern vet inte vad stil är;
det är honom nog att det är han som talar.
Här ha vi nu ett verk med stil, en stil
som är alldeles märkvärdigt förträfflig: viril,
osmyckad, pregnant och fast, en sorts
kärnvirke som ypperligt passar till ämnet. Den är
inte ytligt bländande, den är bättre än så; och
den duger både för höjda passager och för
rättfram berättelse. Här är, valt på måfå, ett
ordinärt stycke som illustrerar den ganska bra:
”Isak Rothovius, den andre av bröderna från
Sunnerbo, satt sedan 1604 som kyrkoherde i
Nyköpings västra församling, där han under
209
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
