Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Brandell: Dionysos som kulturskapare - Anmälda böcker - Huizinga, J., Homo ludens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR BRANDELL
DIONYSOS
SOM KULTURSKAPARE
Kort efter det fransk-tyska krigets slut
skrev en ung tysk professor en skrift med
namnet ”Die Geburt der Tragödie aus dem
Geiste der Musik”, vari han prisade ”de
dionysiska svärmarnas glödande liv”. Som
motsats till den apollinska klarheten, i vars tecken
den europeiska kulturen — upplysningen och
humanismen — länge hade stått, satte han
upp den backantiska yran, visionär och
guda-drucken. Hans uppfattning var givetvis inte
helt och hållet ny. Den filosofiska
bakgrunden kom från Schopenhauer, och man kan
nog i den romantiska litteraturen från
1800-talets början leta fram åtskilliga
motsvarigheter till den unge författarens hänförelse för
de dunkla makter, som ansågs ha härskat i
Grekland före den olympiska gudaskaran och
varom de orfiska fragmenten och kulten av
Dionysos lämnade vittnesbörd.
Men Nietzsches ungdomsverk framstår ändå
som upptakten icke blott till mycket i hans
egen senare utveckling utan dessutom till en
hel linje av humanistisk forskning. Vördnaden
inför de primitiva flödena har, för att endast
nämna ett exempel, av Ludwig Klages drivits
ända till en kult av de animalt omedvetna, av
J. HUIZINGA: Homo ludens. Versuch einer
Bestim-mung des Spielelementes der Kultur. Pantheon,
Akademische Verlagsanstalt. Amsterdam 1939.
varje reflexion oberörda impulserna, och
konstruktionen av ett människans lyckotillstånd
före civilisationens inträde har fullföljts av
bland andra Leo Frobenius. Detta är
romantisk vetenskap, framsprungen ur samma
brännande otillfredsställelse med verkligheten som
skaldens visioner av Landet som icke är;
därför behöver den inte vara mindre skarpsinnig
och mindre väldokumenterad än någon annan
forskning.
Det senaste bidraget till genren är den
holländske kulturhistorikern J. Huizingas ”Homo
ludens”. Författaren är inte okänd. Hans
arbete om ”Medeltidens höst” och hans
kulturkritiska skrift ”1 morgondagens skugga”
har skaffat honom en vidsträckt läsekrets.
Denna gång har han gripit djupare i
fjärdingen och tagit sig ett större ämne före. Det
gäller att fastställa vad Huizinga kallar
lekelementet i kulturen, men eftersom han ganska
snart anser sig kunna fastslå, att kulturen
börjar som lek och uppstår i lek, så blir det
i själva verket den stora frågan om kulturens
uppkomst och väsen som han får att syssla
med. Därför har han uppbådat inte bara sitt
stora kulturhistoriska material utan också stora
reserver, som hör religionshistorien till, tillika
med en betydande kombinationsförmåga.
•X-
211
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
