Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Brandell: Dionysos som kulturskapare - Anmälda böcker - Huizinga, J., Homo ludens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR BRANDELL
Huizinga definierar begreppet lek sålunda:
”Det är en handling, som förlöper inom vissa
gränser av tid, rum och mening och i en
tydlig ordning, efter frivilligt ålagda regler,
utanför den materiella nyttans eller
nödvändighetens sfär.” Till ”Spiel” räknar han
emellertid dels allt som vi kallar spel, dels sådant
som hos oss heter lek och slutligen också
uttrycken för en poetisk eller heligt-dionysisk
gripenhet. Det är tydligt, att definitionens
krav på begränsning till tid, rum och mening
egentligen bara passar på spelet och vissa
konventionella former av lek. Däremot kan
man ge obegränsad giltighet åt fordran att
leken skall stå utanför den materiella nyttans
sfär. Av Huizingas framställning framgår
också att denna — negativa — bestämning
för honom varit den viktigaste. Man tar väl
inte heller fel om man tror sig få veta något
om impulsen till hans forskningar i den kritik
han levererar av 1800-talets upplysning och
nyttokult: ”Idealen arbete, uppfostran och
demokrati lämnade knappast plats för lekens
eviga princip.” Huizingas eget lekbegrepp är
alltså sannolikt negativt utformat. Ändå anser
han sig, efter att ha undersökt lek-ordens
betydelse i sanskrit, kinesiska, japanska,
semitiska, klassiska och de flesta moderna språk,
kunna fastslå, att ”de båda termerna lek—
allvar inte är likvärdiga. Lek är det positiva,
allvar det negativa. Betydelsen av allvar är
bestämd och uttömd med negationen av lek;
allvar är motsatsen till lek och ingenting
annat.” Vad hans språkliga argument
beträffar är det svårt att yttra sig om deras
giltighet; men hur skall man kunna veta, vilka
begrepp som tidigast får självständiga
benämningar i språket, de ”positiva” eller de
”negativa”? Och när Huizinga dessutom anser sig
höra, att begreppet allvar är mindre positivt
än begreppet lek, då måste man invända att
för den vuxne västerlänningen är det ordets
betydelse både positiv och otvetydig. Huizinga
avslöjar i detta resonemang liksom även
annorstädes något av sina intentioner. Hans
avsikt med denna bok är att göra begreppet
lek till något positivt, mångdubbelt
värdefullare än det puritanska eller merkantila allvar,
som han beklagar hos 1800-talet; men när
han på detta sätt låter sin undersöknings
utgångspunkter byta plats med dess resultat,
ställer han alldeles i onödan läsaren en garde
mot sig.
En viktig sida av leken utgöres för Huizinga
av vad han kallar det agonala elementet, det vill
säga tävlingsdraget. Särskilt har han fäst sig
vid ett bruk hos indianstammarna i Columbia,
som tyckes honom väl ange hur denna
tävlingslust kan bli kulturskapande. Den sed som
bland dessa bär namnet potlatch utmynnar i
ett gränslöst och hänsynslöst bortskänkande
av ägodelar familjerna emellan. Visserligen
ingår det i bruket, att motståndaren, som tar
emot gåvorna, skall återgälda dem dubbelt;
men här tillämpas dock vid festliga tillfällen
ett bruk, som fullkomligt strider emot
människans så kallade instinktiva ägandebegär.
Och Huizinga visar utan svårighet, att dylika
tendenser förekommer även på andra håll, ja,
i själva verket är oskiljaktiga från all kultur.
De egoistiska impulserna korsas ständigt och
på alla stadier av kulturutvecklingen av
motsatta och lika ursprungliga böjelser. Detta är
en viktig iakttagelse och en viktig invändning
mot alla krassa teorier om människans
medfödda egoism. Dock är det egentligen inte
altruism det är frågan om. I alla de fall av
gästvänskap, mod och sportsmanship, där
pot-latchelementet spelar en roll, gäller det mindre
nästans rätt och välgång än den egna äran.
Potlatch är en social gest, som syftar till den
egna personlighetens förhärligande. Det är
ridderlighet, tillägger Huizinga som svärmar
för den feodala kulturen. Det finns alltså vissa
värdefulla drag i den braverande självkänsla,
212
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
