Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Brandell: Dionysos som kulturskapare - Anmälda böcker - Huizinga, J., Homo ludens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIONYSOS SOM KULTURSKAPARE
som en populär psykologisk riktning envisas
att ge namnet överkompensation.
Detta element av lek, vare sig av sakral
eller agonal art, tycker sig Huizinga kunna
upptäcka på de flesta av kulturens områden.
Rättskipningen till exempel var enligt honom
från början på en gång kult och tävlan, ett
gudarnas tärningskast och en människornas
idrottsprestation. Än i dag, påpekar Huizinga,
bär de engelska domarna en särskild dräkt
liksom prästerna, och advokaterna formulerar
sina argument med rent ”sportslig vällust”.
Kriget är också lek, försåvitt det föres efter
vissa, av bägge parter accepterade regler. Ända
till på senaste tid har krigsförklaringen spelat
samma roll som tidigare utmaningen, och ännu
tydligare var krigets släktskap med
duellenleken på en tid, då motståndarna gemensamt
utvalde ett slagfält, där avgörandet skulle stå.
Filosofiens ursprung finner Huizinga vidare
i de uråldriga mytiska och kosmogoniska
frågelekar, som vi har resterna av i Rigveda
och Eddan. När Oden och Vaftrudne i
Vaftrud-nismal samtalar om de högsta tingen drivs
de inte av en gemensam strävan att finna
gåtornas lösning; det är en uppvisning det
gäller, en diskussion där motståndaren skall
sättas på det hala, en lek och en tävlan i
djupsinne. Mycken filosofi är väl så än i dag, och
ett drag av lärd sofistik präglar fortfarande
många akademiska disputationer.
Diktningen sparar Huizinga till sist, och
här riskerar han knappast att stöta på
motsägelse. Att en viss ysterhet och lekfullhet
präglar den skaldiska inspirationen är sedan
gammalt erkänt liksom diktningens
dionysiska och sakrala ursprung. De stränga
lagarna i fråga om rim och versmått stärker
intrycket av att här även föreligger något av
ett spel, det vill säga en handling som är sitt
eget ändamål och förlöper efter vissa
noggrant utstakade regler men samtidigt i
fullkomlig obundenhet av de lagar som härskar
över människans vardag. Inte heller det
ago-nala draget är svårt att visa på, ty det är inte
bara en bild då man säger att skalderna
tävlar om lagern. Äran, utkorelsen och segem
över medtävlarna har alltid hägrat vid det
poetiska framträdandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
