Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Ekelöf: Från bokhyllan - Anmälda böcker - Tillier, Claude, Mon oncle Benjamin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
CLAUDE TILLIER: Mon oncle Benjamin.
1841.
Det är ett vanligt antagande att fransmannen
saknar humor, att humorn är germanskt
privilegium och att dess presumerade latinska
motsvarighet, satiren, bara är ett kallt och
intellektuellt gyckel med folk och förhållanden
— utan humorns försonande skimmer.
Ingenting kan vara mera felaktigt. För det
första torde varje försök att definitionsmässigt
begränsa humorns, respektive satirens väsen
bli lika missvisande som andra dylika försök
när det gäller föränderliga och levande
mänskliga ting. Humor och satir griper in i varandra
och samarbetar med varann.
Och ser man exempelvis på skämtteckningens
och karikatyrens konst så finner man att några
av dess allra obarmhärtigaste utövare, en
Hogarth, en Rowlandson, varit engelsmän, och
att den klassiska tyska Simplicissimus också
har en god del satir i elak mening på sitt
samvete. Å andra sidan finns hos Daumier, Lautrec
och flera fransmän mycket av förmågan att
upptäcka det försonande i det fula och
löjliga. Skulle man ändå våga ett försök att
bestämma artskillnaden mellan gallisk och
germansk humor, så bleve det naturligtvis, att i
den förra spelar det sympatiska rollen av
försonande element men i den senare det vackra,
det trots allt vackra — inte bara i estetisk
mening utan också i mänsklig. Daumiers
mån-skenssvärmande gamla jungfru har i all sin
löjlighet ett drag av poesi. Annars
sammanfaller nog inte humorns och satirens gränser
med ländernas och rasernas. Den motsatta
föreställningen bottnar i en urgammal
germansk misstro till allt välskt — med en väl
underhållen okunnighet som följd.
Claude Tillier är liksom Rabelais ett barn av
Touraine, och det är också i detta landskap
— en gång ett av de mest feodala i
Frankrike — som hans huvudverk och enda
betydande roman, ”Mon oncle Benjamin”, spelar.
Han föddes 1801 och dog 1844 utan att ha
uppmärksammats annat än som pamflettist.
Romanens handling är emellertid förlagd till
Men gamla goda tiden’ före 1789. Dess
satiriska syfte kan i korthet påtalas: den vill vara
en svidande, ofta drastisk vidräkning med den
tidens övermodiga feodal- och hovmannaadel,
vilket i själva verket bara är en täckmantel för
pamflettisten Tilliers egna tvister med 1840
års rojalistiska och ultramontana
borgarmagna-ter. På sätt och vis fortsätter alltså boken den
stridbara rabelaiska traditionen och även dess
groteska humor är besläktad: Mon oncle själv
är en storätare och älskare av goda märken,
och hans något vågade äventyr med bland
andra M. le Marquis de Cambyse har tycke av
det berömda kapitlet om Gargantuas torchecul.
Dessa mellanhavanden är dock endast
förevändningar. Tillier har det klara huvudet utan
att sakna det varma hjärtat: han söker inte
gräl utan sällskapar hellre med sitt hjärtas
hjältar, les braves gens, hantverkarna och
småborgarna i staden Clamecy, som är den franska
småstaden sådan vi alla känt den från de goda
åren. Krokiga, smala gator med guinguetter i
varje hörn, små restauranger där man ser hönan
vändas, och runtomkring ett kullrigt landskap
av vinberg, klättrande byar, fjärran
poppel-jalusier och tronande borgar. Innanför
portarna råder en livligt munter sämja och osämja
mellan de många grannarna, och som en
mittfigur i allt skvallret vandrar den både
godmodige och kvickögde onkeln omkring i sin
nedpudrade, obetalda röda syrtut, med jättelik
stångpiska och vid sidan en pamp som han
har rätt att bära därför att han är läkare, men
endast använder på skämt. Det är en bild av
detta myllrande torg- och gatuliv som franska
städer tycks ha ärvt direkt från medeltiden och
där lekares och narrars roll endast omärkligt
övertagits av mera modernt betitlade personer.
Men Tillier står den möderne läsaren oändligt
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
