Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Ekelöf: Från bokhyllan - Anmälda böcker - Tillier, Claude, Mon oncle Benjamin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
mycket närmare än Rabelais, ty under alla
de drastiska, grovkorniga, bullersamt sunda
överdrifterna skymtar hela tiden hans fina och
vemodigt skeptiska leende. Det är denna halvt
melankoliska, halvt ironiska sympati som gör
onkeln och hans kumpaner så mänskligt
förlåtliga. Den för tanken till Villon snarare än
till Rabelais.
Staden Clamecy liknar i betänklig grad
”Hälsobrunnen” efter Chaplins ankomst och
plötsligt fattade beslut om bättring. I själva
verket har ”Mon oncle Benjamin” i mycket
ett tycke av tidig, burlesk skämtfilm. Liksom
dessa har den ingen bestämd handling utan
löper fram i episoder, där situationskomiken
eller det oförmedlade Surrealistiska’ infallet
får dra försorg om vad som skall komma
härnäst. I den storvuxne onkel Benjamins roll
skulle man vilja tänka sig den där grymt
blickande herrn med de svarta, oerhört buskiga
ögonbrynen, som hörde till Chaplins dåtida
garde, förutsatt att denne herre vore lättare
på foten och då och då slog till ett hjärtligt
gapskratt. Chaplin själv med sin sorgsna
tokrolighet och sin aning till sentimentalitet blir
däremot inte synlig i handlingen, ty han spelas
av författaren, av Tillier själv — är med andra
ord regissör.
Likt så många av de skrattspegelsalonger vi
besökte som barn har även denna en tämligen
dyster och nedsvärtad entré och en vemodig
sortie. Det är med fin beräkning som
författaren börjat boken med allehanda djupt
pessimistiska reflexioner över människokroppens
skröplighet, livets otillräcklighet, världen, döden
och allt. När han på några sidor fått läsaren
att riktigt banalt ömka sig själv och börja
längta efter tröst från ovan, så kommer det: ”Ni
lyfter ögonen i bön mot himlen, och bäst det
är släpper en svala något, som täpper till dem”
(Erik Norlings översättning). Det hela är ett
godmodigt gyckel med falsk sentimentalitet
och känsloklichéer. Att detta är ett av
huvudsyftena för Tilliers humor framgår av
slutkapitlet, som är ett av bokens förnämsta.
Humbugsdoktorn Minxit, Benjamins vän och
testator, känner döden nalkas och
sammankallar de övriga till ett sista hej dundrande
symposion, vid vilket Benjamin under det
allmänna skämtet och glammet anmodas hålla
gravtalet, vartill Minxit, fastän ännu levande,
livligt samtycker. Benjamin, som just inte
annars är någon festtalare av det
konventionella slaget, reser sig och håller efter bästa
förmåga ett av ’djupt kända’ klichéer vimlande
tal, som Minxit får tillfälle att punkt för punkt
kritisera och rätta till, så att det motsvarar den
enkla, sunda människa han verkligen varit
— med alla en människas fel och förtjänster.
Man märker här nogsamt Tilliers klassiska
påbrå, ty kapitlet är helt enkelt en humoristisk
motsvarighet till de i antik litteratur så vanliga
filosofiska dödsscenerna — icke cynisk, som
kan tyckas av det knapphändiga referatet, utan
fylld av poesi och av den gamle Minxits längtan
bort från livets av tillgjordheter sammanväxta
djungel, bort till den älskade ängen vid bäcken,
där han vill begravas. Ty sist men icke minst
bör man framhålla Tilliers förtjänster även
som naturälskare och landskapsmålare —
doktor Minxits önskan att till sist få förenas med
gräset, blommorna och den valörrika
tourain-ska luften är Tilliers egen.
”Mon oncle Benjamin” är inte något
’mäster-verk’. Den vill inte vara det — är det med
andra ord endast på sitt eget osökta sätt. Stilen
är ojämn och den vardagligast möjliga, ibland
koncis, ibland utsvävande och pratsam. En av
bokens visserligen senfärdiga men uppriktiga
franska beundrare har inte kunnat uttrycka
saken bättre än genom att citera Pascal: ”Quand
on voit le style naturel, on est tout étonné et
ravi; car on s’attendait de voir un auteur et on
trouve un homme.” Gunnar Ekelöf
229
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
