Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georg Svensson: Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Novellens dilemma
Om man dömer rent kvantitativt kan det
inte råda något som helst tvivel om att i
Sverige novellen är det förhärskande litterära
uttrycksmedlet och den mest omtyckta av all
lektyr. För varje roman som läses konsumeras
det hundratals noveller. Till mycket stor del
tillfredsställes denna efterfrågan genom import,
men icke förty skrives det oerhört mycket
noveller i Sverige.
Det är då vid första påseendet underligt att
man med fullt fog skall kunna säga att
novellen är den svenska litteraturens styvbarn. Har
den inte alltid varit det så är den det nu, som
Ivar Lo-Johansson påpekar i sin
programartikel ”Den sociala novellen” i detta nummer.
Det skrivs sj öar av noveller, men de uppsamlas
i stillastående bakvatten och finna sällan vägen
ut till det levande flöde som kallas den
litterära utvecklingen. Ty hur populär novellen än
må vara som lektyr, så är det inte många som
fråga efter den som konst. Det övervägande
flertalet noveller skrivs för tidskrifter och
tid-ningsbilagor med stora upplagor, och dessa
publikationer ha så bestämda föreställningar
om vad publiken vill ha att allt de acceptera
kan betraktas som beställningsskriverier. Även
betydande författare ta mer eller mindre
medvetet hänsyn till publiken när de skriva
noveller för de stora tidningarna. Tidskriftsnovellen
är både för läsaren och författaren i första
hand avspänningslitteratur. För konstnärliga
experiment, psykologisk djuppejling och nya
motiv har den inte plats. Den är den breda,
trygga medelvägen.
Nu är emellertid novellen, som Ivar
Lo-Johansson inledningsvis understryker,
prosaförfattarens skola och mästarprov. En
litteratur där novellen råkat i förfall har fått ett
frätsår. Man skulle alldeles kunna lämna den
populära tidskriftsnovellen åt dess blomstrande
öde om jämsides med den en äkta, av den
standardiserade smaken obunden novellkonst
existerade. Att säga att den konstnärliga
novellen är död eller i utdöende i Sverige är väl
för mycket, men man måste hålla med om att
den lever under ytterst ogynnsamma villkor.
Vi veta alla vilket det ogynnsammaste är:
èoÄpubliken läser ogärna noveller. Även om
denna motvilja småningom uppstått genom
dåliga erfarenheter av novellsamlingar,
hopslagna av före detta tidskriftsnoveller, är den
nu så inrotad att när vid något sällsynt
tillfälle en verklig fräsch och betydande
novellbok utkommer, så finner den endast ett fåtal
läsare. Detta är i hög grad betänkligt,
dessutom absurt, ty för att uttrycka sig
okomplicerat, så är en god novellbok något av det
angenämaste man kan få i handen. Den svarar
betydligt bättre mot moderna människors
läsvanor än den omständliga romanen, den är
bättre i takt med tidens tempo. Dessutom äro
de flesta romaner intet annat än uttänjda
noveller, särskilt i Sverige där fabuleringen alltid
varit trög. Att konsten ingenting tjänar på en
dylik utspädning är uppenbart, det gåtfulla är
bara vad publiken anser sig vinna på saken.
Alldeles vid sidan om sitt egentliga ärende,
som är att propagera för en social svensk
novellkonst, framkastar Lo-Johansson några
251
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
