Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hesse, Hermann, Själens spegel, anmäld av Johannes Edfelt - Wickman, Johannes, Diktaturernas uppror, anmäld av Bo Enander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
De omfångsrikaste och kanske också
litterärt och psykologiskt starkast verkande
berättelserna i denna kollektion heta ”Tre diktare”
och ”Klein och Wagner”. Den förstnämnda,
som bär underrubriken ”en berättelse från
det gamla Tübingen”, är en glansfull och
finstämd skildring av Hölderlin under hans
förmörkelses sista år. Med grace och ömhet låter
Hesse, själv ett barn av det schwabiska land,
det här är fråga om, ljuset spela över tre av
den romantiska tyska diktens gestalter: Mörike,
Waiblinger och Hölderlin. Det är en
kärleksförklaring både till det landskap, som skildras,
och till dessa diktare, till vilka Hesse sj älv står
i vördnadsfull tacksamhetsskuld.
Det egendomliga med detta konstverk är, att
det samtidigt är ett pastischartat konststycke och
ändå verkar med en så sällsam poetisk magi.
Med den finaste inlevelse skildras den tragiska
storheten kring den själssjuke Hölderlin, i
kontrast till Mörikes blidhet och Waiblingers
ungdomliga övermod. Och de tre diktarnas
vandring till vikarie Pressels lilla kinesiska
trädgårdshus, som badar i sommardagens solljus,
blir gripande därför att den rymmer så mycket
av livets motsatser: ungdom och
livsförhopp-ning sida vid sida med tragisk sönderslitenhet.
Man glömmer inte den vemodigt ömma
belysning, Hesse riktar mot den av armod och
oförståelse slagne Hölderlin, han som dock vid den
tid det här är fråga om bland stammande
fragment förmådde lyfta sig till den korta, rena
och sorgsna klagan, som i den svenska
tolkningen lyder på följande sätt:
Det angenäma här i världen har jag njutit,
min ungdoms fröjd för länge, längesen förflutit.
April och maj och juli äro döda,
jag är ej mer, jag lever blott med möda.
Av helt annan läggning är berättelsen ”Klein
och Wagner”. Det är en novell i ordets mest
strikta betydelse, och till sin inre hållning för
den närmast tanken till ”Stäppvargen”. Liksom
detta verk sysslar denna novell med ett
sjukdomsfall; det hallucinatoriska och makabra
ingår här som element i ett skeende under
Söderns himmel. Ramverket är återgivet med
lysande konst, men ännu starkare fängslar den
psykologiska belysningen av en hetsad och av
tvångstankar besatt människa, denne Friedrich
Klein, som stulit ur bankkassan, söker döva sin
ångest genom kvinnokärlek och till sist blir
Hesses språkrör för en egendomlig,
kosmiskt-panteistiskt färgad livsförklaring, som kanske
snarare får betecknas som den schizofrenes
vakendröm om motsättningarnas enhet:
”Hans liv låg framför honom som ett land
med skogar, dalgångar och byar, som man
överblickar från toppen av ett högt berg. Allt
hade varit gott, enkelt och gott, och allt hade
genom hans ångest, genom hans motsträvighet
blivit kval och förveckling, ett rysligt nystan
av kramp, jämmer och elände. Det fanns ingen
kvinna, utan vilken man inte kunde leva —
och det fanns heller ingen kvinna, med vilken
man inte hade kunnat leva. Det fanns
ingenting i världen, som inte var lika skönt, lika
begärligt, lika lyckliggörande som sin motsats!
Det var saligt att leva, det var saligt att dö,
så snart man svävade ensam i världsrymden.
Ro utifrån fanns inte, ingen ro på
kyrkogården, ingen ro i Gud, ingen trollformel avbröt
någonsin födelsernas eviga kedja, den oändliga
serien av Guds andetag. Men det fanns en
annan ro, som kunde hittas i ens eget inre.
Den hette: Låt dig falla! Värj dig icke! Dö
gärna! Lev gärna!”
Ganska fjärran från det slagets demoni
befinner man sig i samlingens övriga
berättelser och skisser. Av dessa intresserar kanske
mest den leende och ironiska ”Kortfattat
levnadslopp”, som tydligen upptagit biografiska
element ur Hermann Hesses eget liv. Det är
en graciös och lekfull arabesk över djupt
allvarliga livsproblem. Så är det i allmänhet med
Hesse: han spänner en rikt sammansatt,
skimrande väv av ord över bråddjup och nyckfullt
slingrande, blomsterkantade alpstigar.
Johannes Edfelt
Andra världskriget i svensk
belysning
JOHANNES WICKMAN: Diktaturernas
uppror. Kommentarer till de utrikespolitiska
dagshändelserna. Natur och Kultur
1941. 6:—.
Det finns all anledning att vara Johannes
Wickman tacksam för den sammanställning
han gjort av sina kommentarer till de
utrikespolitiska dagshändelserna under det
apokalyp-tiska året 1940. Genom att nu i bokform få
316
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
