Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Branner, H. C., En liten tid —, anmäld av Artur Lundkvist - Hesse, Hermann, Själens spegel, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Dansk novellkonst
H. C. BRÄNNER: En liten tid —.
Översättning av Ingrid Prytz. Ljus förlag
1941. 6: 50.
Söndagsbilagor och veckotidningar har länge
hållit på att popularisera novellen till döds;
och i bokform har den slagits ut av romanen.
Novellen är en litteraturform som lätt förfaller
men inte lätt kan undvaras; alltför många
romaner är endast förstörda, utsvällda noveller
och födda novellister ödelägger sig med
misslyckade romaner. Därför: varde novellkonst!
(Det förtjänar påminnas om att så många av
Amerikas nuvarande författare nått sitt bästa
som novellister: Sherwood Anderson,
Heming-way, Steinbeck, Caldwell, Saroyan.) Danmark
har i denna sj älvrannsakningens tid föregått
med gott exempel och skänkt uppmärksamhet
åt en begåvad ny novellist, som ett nystartat
förlag nu haft den prisvärda djärvheten att
utge i översättning.
H. C. Bränner hör inte, som man möjligen
kunnat befara, till dessa så kallade
nyklassi-cister som lever högt på sin traditionella
begränsning. Det finns ett lovande
experimentellt drag i hans novellistik och hans stil består
inte främst i sådan där beundrad klar
knapphet; i stället är den muntert strömmande,
mångsidigt glimtande och speglande, ofta att
förlikna vid en farande vindil, som svänger med
gatlyktor och skyltar, trädgrenar och öppna
fönster. Bränner är fantasifull, men inte i
motivval och händelseförlopp, utan i detalj
-behandlingen, i den både djärva och subtila
orkestreringen. Han bygger ständigt på en
stomme av vanliga, närliggande, skenbart
obetydliga ämnen; det är i spännvidden mellan
motivförankring och fantasiutveckling hans
styrka som novelldiktare tydligast visar sig.
En gammal kontorsman som får avsked på
grund av intriger, en gammal dam som
begraver den hund hon levt för och älskat som
ett barn, en misslyckad författare som en kväll
försöker blända sin älskarinna genom att ställa
till fest för hyrespengarna, ett teatersällskap
på dekis som ger bedrövliga föreställningar av
”Kameliadamen”, en avskedad som känner
förhållandet till hustrun söndersmulas under
sökandet efter en ny anställning: sådana
ordinära uppslag kan författaren avvinna festlig
glans, svarta rämnor av tragik, ocynisk ironi
och osentimental ömhet, en häftig förnimmelse
av vardagens glödande damm, hårda sten och
kallnade fettbeläggning. Några barnhistorier
hör till de allra förnämsta: i synnerhet den
om den frånskilde lektorns trotsiga,
känslo-hatande flicka, som byter bort sina vackra
undulater mot en snurra när deras tillgivenhet
börjar tränga henne in på livet och deras
dumma kärlek håller på att medföra ungar
i nästet. Utan all avsiktlig symbolik
uppenbaras så barnets tragiska, förträngda
upplevelse av känslans svek föräldrarna emellan.
Bränner har diktarens omisskännliga
förmåga att avvinna motiven långt mer än de
synbarligen rymmer i sig själva. Hans fantasi
är sådan att han tycks kunna anknyta till vilka
förbiskymtande människor som helst och
utveckla deras förmodade öden i sinnrika
arabesker. Hans konst är dansk i sin kvickögda
uppfattning och nära anslutning till vanligt
borgerligt liv; men dess perspektiv är
universellt mänskliga. Artur Lundkvist
Själens spegel
HERM ANN HESSE: Själens spegel.
Översättning av Anders Österling. Bonniers
1941. 6: 50.
De som i Hermann Hesse se en av den nyare
tyskspråkiga lyrikens finaste och renaste
företrädare, äro dessbättre inte uteslutna från att
betrakta honom också som en högst
framstående och betydelsefull prosaförfattare, även
i detta avseende intensiv och inåtvänd,
sysslande med människosjälens splittring och ivrigt
sökande efter botemedel mot osaliga
sjukdomstillstånd och ångestens försåtliga anfall. ”Der
Steppenwolf” var ett sådant prosaverk,
utgånget ur ett krisläge men egendomligt
fängslande genom sina dubbelperspektiv och genom
den rena melodi, som diktaren där sökte
avvinna tillvarons tumult och lyfta ur kaos.
Också de ur Hesses rika produktion och
i samråd med diktaren själv för svensk publik
valda noveller, vilkas titel blivit ”Själens
spegel”, fängsla intresset som utslag av ett rikt
ingenium. Deras språkliga skönhet har
omsorgsfullt och skickligt tillvaratagits vid den
försvenskning, som verkställts av Anders Österling.
315
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
