Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Katz, David, Psykologiska strövtåg, anmäld av Gunnar Beskow - Schjelderup, Harald, Neuroserna och den neurotiska karaktären, anmäld av Tora Sandström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
5. Födan går till hela kroppen med
undantag av huvudet.
6. Födan går till hela kroppen samt huvudet.
7. Barnets föreställning närmar sig det
verkliga förloppet.
Sist en definition på begreppet ”vänja”:
”Den enklaste åtgärden är att vänja barnen
vid djuret i fråga. Med vänjande menas
omslaget från negativ till positiv reaktion, som
sker med en konstant försöksanordning, utan
något inflytande utifrån. Vänjandet består
således helt enkelt däri, att man om och om
igen med vissa mellanrum sammanför barnet
med djuret en viss tid.”
På flera ställen säger professor Katz både
kloka och bra saker i allmänmänskliga frågor
— till exempel i ”Om uppfostrans makt och
gränser”. Men huvudintrycket samlar sig till
frågan: Har psykologien i denna form rätt att
beteckna sig som vetenskap? Såvida man inte
tillgriper den klassiska definitionen: ”Ganz
selbstverständliche Dinge in möglichst
un-begreiflicher Weise darzustellen.”
Gunnar Beskow
Neuros och karaktär
HARALD SCHJELDERUP: Neuroserna och
den neurotiska karaktären. Natur och
Kultur 1940. 5:—.
Alfred Adler och hans lärjungar, Freud och
hans efterföljare samt en del andra psykologer
ha under de senaste årtiondena i en rad
arbeten behandlat problemet ”den neurotiska
karaktären”, och nu senast har professorn i
psykologi vid Oslo universitet Harald
Schjelde-rup givit en populär och fängslande
framställning av samma ämne. Professor Schjelderup
praktiserade själv under en följd av år den
freudska metoden men övergick sedan till
W. Reichs ”vegetoterapi”, som är en speciell
teknik, vilken vuxit upp ur den freudska
psykoanalysen. På allra sista tiden har professor
Schjelderup emellertid tagit avstånd även från
den reichska ståndpunkten, och i föreliggande
arbete framhåller han såväl förtjänster som
brister hos de båda nämnda riktningarna.
”Den neurotiska karaktären” är ett ganska
senfött begrepp i psykologien, och det har
ännu knappast tagit form i det allmänna
med
vetandet. Man är helt enkelt född till vad man
är: djärv och tilltagsen, kanske påflugen, eller
skygg, ängslig, alltför passiv. Motvilligt har
man tillerkänt miljö och uppfostran allt större
betydelse, men det finns psykologskolor, till
exempel behaviorismen, som tagit steget ut och
självmedvetet hävdat: ”Ligger det något så
särskilt upprörande i den tron att människans
händer kunna taga den levande
protoplasma-massa vi kalla barn och forma den enligt de
vetenskapliga kraven på vår nuvarande nivå?
Låt mig få ta hand om det nyfödda barnet
och bestämma den miljö i vilken det skall växa
upp, och jag skall kunna göra det till tjuv,
rövare och morfinist.” Professor Schjelderup
går en medelväg och tillägger miljöfaktor
och ärftlighet ungefär lika stor betydelse. Han
refererar några av Pavlovs intressanta
experiment med att framkalla neuroser hos djur,
varvid till exempel visade sig, att samma
konfliktsituation alstrade olika neuroser hos hundar av
olika typ.
Nu är det så att gränsen mellan friska och
neurotiska människor är ytterst svävande och
att det enligt mångas mening inte finns så
stor procent friska människor i världen. Freud
betraktar ju hela mänskligheten som sin patient!
Mången läsare av professor Schjelderups bok
invänder säkerligen, att det är en alldeles sund
och särdeles samhällsduglig person som på
föl-j ande sätt karakteriseras som tvångsneurotiker:
”Han är överdrivet samvetsgrann, renlig,
plikttrogen, pedantiskt noga med att följa
föreskrifter, både sådana som andra givit och
sådana som han själv har satt upp för sig.”
Vid en analys av en sådan karaktär finner
man emellertid, att dessa karaktärsdrag
uppbyggts som skydd mot ångest, och det är
därför med all rätt, som man här använder
beteckningen en neurotisk karaktär.
Professor S. framhåller i motsättning till
Freud, att inte bara sexuella utan även andra
chocker äro orsaker till neuroser, och i detta
Stycke har han många föregångare. Han
framhåller särskilt, att undertryckt självhävdelse är
en av huvudorsakerna till neuroser och
karak-tärsanomalier, och denna tes har anmälaren
i ett för mer än ett år sedan utkommet arbete
(”Ist die Aggressivität ein Uebel?”, 1939)
hävdat och tagit till utgångspunkt för
resonemang med vittgående konsekvenser.
Författarens kritik av Freud och Reich
före
328
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
