Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georg Svensson: Till minnet av Karl Otto Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL MINNET AV
KARL OTTO BONNIER
Under det sista året har knappast ett
nummer av denna tidskrift utkommit som inte måst
inledas med några minnesord över en avliden
svensk författare. Denna gång är det vår
smärtsamma plikt att en stund dröja inför det
mäktiga och ljusa minnet av Karl Otto Bonnier.
Med honom bortgick ännu en och snart den
siste av de stora personligheter som skapade
nittiotalets andliga storhetsperiod med allt vad
den betytt för utformandet och stärkandet av
svensk nationalkänsla. Och dock var denna
insats blott en etapp i hans livsgärning. Redan
dessförinnan hade han som Strindbergs och
”det unga Sveriges” man i striden om
naturalismen hunnit göra den svenska litteraturen
oskattbara tjänster, och senare var han som
ledare för det största skönlitterära svenska
förlaget långt in på 1930-talet med om att lansera
och understödja de nya namnen i vår
litteratur. Hans liv var långt och sällsynt rikt på
upplevelser och arbete. För åskådaren ter det
sig nästan ofattbart långt och väldigt i sin
omslutning. Men själv hade han säkert inte
detta intryck, därtill var han alldeles för
naturligt blygsam och för intensivt medlevande
i nuet. Det var inte en förbrukad åldring som
gick bort med Karl Otto Bonnier utan en
yngling, en vis man full av erfarenhet och skepsis
visserligen men med en ung människas raska
nyfikenhet och oförskräckta optimism.
Karl Otto Bonnier tyckte inte om stora ord,
allra minst om sig själv. Sådana slog han
bort med en avvärjande gest och ett gäckande
skratt. Sin insats som bokförläggare har han
själv med en forskares objektivitet och en
riktig författares framställningsförmåga skildrat
i sitt verk ”Bonniers, en bokhandlarfamilj”,
varav för övrigt den sista fullföljande delen
utkommer i höst. Och då professor Fredrik
Böök bett att i en utförlig artikel i
septembernumret av denna tidskrift få berätta sina
minnen av Karl Otto Bonnier vill jag för min del
inskränka dessa minnesord till några
personliga intryck av ”gamle bokförläggaren” från
de sista tio åren.
BLM sörjer i Karl Otto Bonnier sin förste
läsare. Han läste alltid tidskriften i
arkkorrektur, och det inträffade sällan att han inte hade
något värdefullt påpekande att göra. Hans
kritik hade aldrig formen av något som helst
yrkande eller klander utan framfördes av
honom enbart i egenskapen av intresserad
läsare. Faktiska felaktigheter av språklig eller
innehållslig art undgingo honom sällan, och
beträffande tryckfel var han en formlig
slagruta. I ett korrektur som redan passerat
tryckeriet, författaren och redaktionen hittade han
som oftast ett eller annat bokstavsfel.
Korrekturläsning kräver en speciell begåvning som
Karl Otto Bonnier ägde i fenomenal grad. Hos
en man av hans art var detta mer än blott och
bart en kuriositet. Det säger något om hans
karaktär, om hans trohet i det lilla såväl som
i det stora, om hans ödmjukhet inför det tryckta
420
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
