Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georg Svensson: Till minnet av Karl Otto Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL MINNET AV KARL OTTO BONNIER
ordet, om hans giriga intresse för läsning. Som
andlig odlare idkade han stordrift, men i sitt
handlag var han den ömme
trädgårdsmästaren, som egenhändigt stöttade var gren och
plockade bort det minsta ogräs.
BLM sörjer i Karl Otto Bonnier inte blott
en utgivare av sällspord förståelse och materiell
och andlig generositet utan, om läsekretsen
tilllåter, sin insiktsfullaste och trofastaste läsare.
Sista gången jag såg honom i livet, det var
någon gång i mitten av april, frågade han efter
korrektur på bidragen till debutantnumret.
Alltsedan han hört om förberedelserna för ett
sådant var han ivrigt intresserad för resultatet.
Jag hade just iordningställt de begärda
korrekturen, då han insjuknade och blev oförmögen
att själv läsa. När sedan en förbättring i
tillståndet inträtt men han fortfarande var
nödsakad att ligga alldeles stilla lät han rekvirera
ett färdigt exemplar av debutantnumret, som
sedan lästes högt för honom. Det var någon
gång i mitten på maj, endast ett par veckor
före hans död.
Jag berättar naturligtvis inte detta för att
göra debutantnumret märkvärdigt utan för att
visa vilken brinnande kärlek den åttiofemårige
Karl Otto Bonnier ännu på sitt sista läger hyste
för de unga och nya. Ett sådant intresse är
förvisso någonting märkvärdigt, ty hur ofta
är ålderdom och vishet parad med
experimentlusta och fördragsamhet med det oförsonligt
ungdomliga? Karl Otto Bonniers spårsinne och
”sugenhet” på nya författare, de egenskaper
som framför andra gjorde honom till den
störste bokförläggare Sverige någonsin haft,
tog sig andra rörande uttryck. Hur ofta hände
det inte att han i väntrummet på förlaget eller
i redaktionsrummet sett ett nytt ungt ansikte
och efteråt kom och frågade vem det var — en
ny författare? ”Han såg inte dum ut”, kunde
han förhoppningsfullt tillägga, ”honom kanske
det kan bli någonting av.” På senare år deltog
han ju inte aktivt i förlagsledningen, även om
han fungerade som högsta rådgivande instans,
och de unga författare som kommo i personlig
beröring med honom voro väl inte så många.
Men de som gjorde det voro alla lika häpna
över att bakom den ärevördiga institution, som
hette Karl Otto Bonnier, finna en livlig,
deltagande människa, som snart nog fått den unge
att tryggt anförtro sig.
För egen del måste jag bekänna att jag
aldrig kommit i beröring med en person av
min farfars generation som till temperament,
uppträdande och åsiktsbildning var så
fullständigt höjd över alla generationsgränser, som
Karl Otto Bonnier. Denna sinnelagets
ungdomlighet härledde sig inte ur en principiell
radikalism, en föresats att till varje pris vara med,
utan ur konstitutionen. I hans ådror
strömmade den sanna naivitetens livselixir, som är
döden för all förställning och all
fördomsfullhet. Utan den hade han aldrig kunnat bli vad
han blev. Det märkligaste med honom som
förläggare, som människo- och litteraturbedömare,
var att han hade det fullständigt omedvetna
modet att bedöma allting fördomsfritt efter sitt
sinne och inte efter gängse kurslistor på
litterära anseenden. Det blir ju lätt så med all slags
opinion att den låser fast sig i vissa åsikter
och reputationer. I förhållande till kritiken
och den allmänna opinionen upplever en
författare i allmänhet först en period av okändhet
eller omstriddhet och därefter en period av
berömmelse eller död. Det ligger nära till hands
för en förläggare att rätta sig efter dessa
kurvor, i allmänhet har han varken kraft ellei’
råd att göra något annat. Karl Otto Bonnier
var tillräckligt mycket affärsman att utnyttja
fluktuationerna på den litterära börsen, men
i sitt handihavande av svenska författare var
han helt höjd över dem. Allt det nya som han
själv tyckte om tog han sig an, och han var
trofast mot sin egen smak. Författare, som för
länge sedan utdömts av kritiken behövde aldrig
ge upp hoppet om Karl Otto Bonnier, ty skrevo
421
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
