Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eva Berg: Det som inte finns. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET SOM INTE FINNS
Till sist reste hon sig, sträckte på lederna
och gäspade.
— Astrid måste gå nu, sade hon. Astrid
kan inte stanna längre.
Ängslan vaknade på botten av hans blick,
byggklossen föll ner från hans utsträckta hand.
Då hon började gå mot dörren gav han till ett
tjut och kastade sig efter henne. Hon hann inte
undan, han sträckte ut sina långa armar och
grep om hennes smalben så att hon föll
frarn-stupa. Instinktivt tog hon emot sig med
händerna för att inte stöta pannan i golvet.
Ögonblicket därpå var han över henne med hela sin
tyngd, bakifrån lindade han ena armen om
hennes hals och höll henne hårt fast för att
hon inte skulle lämna honom. Som ett
förtvivlat barn pressade han ansiktet mot hennes
nacke och snyftade.
Hon fick inte tid att skrika, hon spände alla
krafter för att försöka befria sig från hans
kväljande närhet. Förgäves arbetade hon för
att vräka bort honom. Allt hårdare trycktes
hon mot golvet, som luktade av damm och
skurvatten. Och medan hon ansträngde hela
sin styrka för att bli fri, gick det plötsligt upp
för henne att hon inte längre var rädd. En stor
förundran fyllde henne, en sorts glad häpnad,
som kom hennes kropp att slappna. Han är ju
inte farlig, tänkte hon. Jag måste inte dö. Det
gör mig inte så mycket som jag trodde.
Fortfarande kände hon hans fjuniga haka
mot sin hals, men det skrämde henne inte
längre till vanvett. Lugnt iakttog hon
förändringen. Det var otäckt, men hon kunde härda
ut med det. Han var som ett Avgrundsdjur,
men hon lät honom vara det och brydde sig
inte om det. Aldrig mer skulle hon kunna bli
riktigt rädd för något.
Dörrhandtaget vreds ner och strax därpå
stod modem på tröskeln med en bricka
framför sig. Hon skälvde till och glasen på brickan
klirrade mot varandra. I sista minuten
balanserade hon brickan rätt igen, skyndade fram och
ställde den ifrån sig på bordet. Utan ett ord
fattade hon sonen om axlama, hukade sig ner
och drog honom till sig. Så började hon vagga
honom fram och tillbaka i sin famn, han
lutade sig mot hennes bröst och snyftningarna
stillnade.
Astrid hade tagit stöd mot golvet och rest
sig. Hon borstade av klänningen. Knäna
darrade bara litet, inte alls mycket.
— Tant behöver inte vara orolig, yttrade
hon med fullkomligt stadig röst. Han blev bara
ledsen då jag skulle gå och ville hindra mig.
Jag blev inte ett dugg rädd.
Kvinnan höjde huvudet och betraktade henne
utan att svara. Hennes hand strök fortfarande
över sonens hår. Det verkade som om hon inte
hört. Men då Astrid redan hunnit ut i
tamburen och höll på att ta på sig kavajen kom
hon smygande på tå från salen. Hon gick tätt
intill flickan, lutade sig fram och viskade med
pekfingret mot munnen:
— Man måste vara försiktig med honom.
Han är så känslig. När han blir ledsen, gör
han så där —
Hon tystnade, blicken flackade hjälpsökande
och hon grep tag i kavaj ärmen som om hon
ville klamra sig fast vid det främmande barnet.
Med tonvikt på varje stavelse fortsatte hon
mekaniskt som om hon upprepat en trosartikel:
— Jag tror ändå att han håller på att bli
bättre. Han förstår mer för var dag.
Forskande böjde hon sig mot barnet och
såg henne in i ögonen. Det kom som ett
överfall:
— Tycker inte Astrid det också?
Att alltid tala sanning. Aldrig ljuga. Luften
i den trånga tamburen blev laddad av
spänning. Utan att svikta besvarade hon den
tiggande blicken.
— Jo, tant. Det tycker jag också.
Hon rodnade inte ens. Kvinnan släppte taget,
rätade på sig och nickade. Orörlig blev hon
2 BLM 1941 NI
433
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
