Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eva Berg: Det som inte finns. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EVA BERG
hördes ett egendomligt, gurglande ljud. Astrid
tvärstannade och viskade hest:
— Jag kan inte stanna länge. Jag fick bara
vara här en liten, liten stund. Hon blev
brännande röd över lögnen.
— Jaså, sade kvinnan och stämman dog
bort av besvikelse. Jag förstår. Det är väl
roligare ute — Men Astrid ska få saft —
Och kakor.
Hon öppnade dörren och sköt in gästen.
Helge satt mitt på golvet omgiven av sina
byggklossar. Han höll en kvadratisk träbit
i vardera handen och slog dem mot varandra.
Då det smällde skrattade han högt, blev sedan
med ens allvarlig igen och synade
byggklossarna, först den ena och sen den andra, vände
och vred dem åt alla håll. Så lät han dem falla
på golvet och stirrade förvånad på sina stora
tomma händer.
Långsamt vände han ansiktet mot dörren.
Astrid kunde inte låta bli att rycka till, fast
hon sett honom så många gånger. Han var
inte särskilt ful. Han såg ut som en vanlig
förvuxen yngling. Blonda, glesa skäggfjun
glänste kring hakan och hyn var översållad
med röda blemmor. Doktorn hade sagt att han
alltid skulle förbli som en ettåring till
förståndet, men modern trodde det inte.
Det var bristen på liv och uttryck, som
skrämde i hans ansikte. Han drog ihop
ögonbrynen och stirrade med själlösa blickar på den
besökande, som om han letade i minnet.
Plötsligt log han brett, kröp emot henne och slog
armarna om hennes knän. Gurglande av glädje
borrade han ansiktet i hennes veckade kjol.
Hon slöt ögonen och kände hur rysningar
vällde ut från ryggmärgen till alla lemmar.
Tårar trängde fram under ögonlocken, och hon
måste knyta nävarna för att inte häftigt stöta
bort det tomma ansiktet från sig, för att inte
sparka undan de hjälplösa händerna och fly.
Hon hörde modern bakom dem i
dörröppningen :
— Han är glad. Han tycker om Astrid, han
vill bara leka. Astrid är snäll som —
Ä, det var svårt att bli god! Och detta var
svårast av alla goda gärningar. Avgrundens
fasa bleknade mot denna. Han tryckte sig som
ett litet barn emot henne, men han var stark
som en björn. Det var skillnaden mellan hans
barnsliga gest och hans krafter som gjorde
henne utom sig. Hon böjde sig fram och
försökte låta säker:
— Kom ska vi leka. Astrid ska bygga något
fint. Ett högt torn.
Tvärt släppte han henne och kröp tillbaka
till sina leksaker. Hon flämtade av lättnad,
slätade ut kjolen och ställde sig på knä ett
stycke ifrån honom. Under lugg tittade han
på medan hon staplade upp byggbitar på
varandra till ett smalt torn. Allt oroligare märkte
han hur tornet växte, det ryckte i de stora
händerna. Till slut började tornet vaja, och
hon makade sig undan för att låta honom rasa
det. Med båda armarna slog han fram och
tillbaka så att klossarna skramlande for åt alla
håll; han skrattade och skrek av förtjusning.
Astrid såg upp på modern. Hon stod
fortfarande i dörren, men nu log även hon. Ögonen
lyste förklarat, och hon nickade bekräftande
för varje ord:
— Nu är Helge glad. Nu har Helge roligt.
Baklänges drog hon sig ut genom dörren
och slöt den försiktigt. Det kändes litet
otryggare när hon gått. Astrid började hastigt bygga
upp ett nytt torn. Så fortsatte leken utan
variationer, tomet störtades, byggdes upp och slogs
omkull igen. Klockan på väggen lät mördande
långsamt sin minutvisare vridas runt ett varv
kring urtavlan. En timme kunde vara nog,
leken tråkade ut henne så att hon ville skrika
av otålighet. Men Helge tröttnade aldrig, med
befallande ihärdighet räckte han fram en
byggbit så fort ett tom splittrats. Han verkade
belåten och fridsam som ett mättat spädbarn.
432
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
