Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dikten och tiden. Uttalanden av Jarl Hemmer, Margit Abenius, Walter Ljungquist, Artur Lundkvist och Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIKTEN OCH TIDEN
taren så främmande för tidens nöd, bävan och
behov att han aldrig, utan att upphöra att vara
diktare, kan bli mun och stämma för det
all-männeliga? Härpå kan jag svara: Diktarskapet
är verkligen någonting förseglat, något apart
och från den gemenliga världens strider
artskilt och undantaget, men jag har ingalunda
bestritt, att det under givna omständigheter
kan med levande makt ingripa i
tidssituatio-nen, något som all erfarenhet visar, att det
kan. Jag har heller ingalunda velat påstå, att
den skapande diktaren är främmande för tidens
nöd, bävan och behov (han upplever dem
säkert intensivt), fastän jag hävdat, att han
aldrig kan bli mun och stämma för det
all-männeliga. Dessa skenbara motsatser skola vi
bemöda oss att upplösa och utjämna.
Vi jämförde med varandra dikten och trädet.
Det är en god jämförelse. Trädet är något
alltigenom slutet, det utvecklas och fullbordas
helt efter sitt eget ödesschema, oberoende av
alla utifrån uppställda ändamål, men har
likafullt genom sin blotta existens en obestridlig
verkan: det förskönar landskapet, det kastar
skugga, det fyller sommaren med sitt brus och
hösten med sin upphöjda klagan. Något
liknande kan utsägas också om dikten: den
förskönar det mänskliga livet, den låter oss
uppleva en kosmisk eurytmi och uttrycker som
kanske ingenting annat förgängelsens
universella vemod; och den gör det utan att tillåta
sig ens den flyktigaste finala avvikelse från
sitt formgivande och normsättande schema.
Detta är en fundamental likhet mellan dikten
och trädet. Det kan pekas också på en annan.
Trädet icke endast åstadkommer en verkan,
på mångahanda vis är det också mottagligt för
inverkan: genom mullen, genom atmosfäriska
förhållanden. Det förhåller sig likartat med
dikten. Den kan långtifrån betraktas som
okänslig för tidsatmosfären, för dess köld- och
värmevågor, eller för tidsgrunden och
tidsstormen. Men både för dikten och trädet gäller
det, att denna inverkan är av växlande och
oberäknelig art, att den ingenting förändrar
i diktens och trädets formalideala skapnad och
schematiska väsentlighet och ingenting har
gemensamt med den avsiktliga, den medvetna
påverkan varom här är tal.
Vi ha alltså funnit, att dikten liksom trädet
har en art av verkan men att denna verkan
är oavsiktlig. Vi ha likaledes funnit, att den
skapande diktaren (också härutinnan erinrande
om trädet) ingalunda är immun mot
inflytelser från yttervärlden, men att dessa
inflytelser få synnerligen förbryllande nedslag
och gensvar i diktarsjälen, därför att det
utifrån hämtade alltid omsmältes och omvandlas,
tydes och oavlåtligt modifieras, stundom till
oigenkännlighet, efter beslöjade lagar, efter de
lönnliga makternas direktiv, de inre villkoren
och den inre strukturen. Låt vara att det
psyko-logisk-aprioriska spelar med vid all
bearbetning av en erfarenhetssumma, även
majori-tetsmänniskans: skillnaden mellan hennes och
diktarens reaktion är likafullt enorm. Det är
ett faktum, att alla varelser utan undantag
uppleva tillvaron efter arten av en inre givenhet,
men hos majoritetsmänniskan är denna
givenhet så beskaffad att den retelse som hos
diktaren och jämväl (låt oss gärna medge den
saken) hos neurotikern och psykopaten
åstadkommer ett oväntat och ogement resultat hos
henne framkallar ett väntat och förutsägbart,
alltså ett konventionellt.
Men om det nu förhåller sig så, hur kan då
diktaren, såsom vi sade, ”med levande makt
ingripa i tidssituationen” ? Man fattar, att hans
dikt kan tjusa, att den kan förhäxa och
förföra särskilt mottagliga sinnen; men att
påverka tidsläget, det vill säga ett historiskt
skeende, är förvisso något annat än att
förtrolla den enskilde med främmande musik.
Kräves icke härför något av den känslans
kon-ventionalism, den kongenialitet med det all-
444
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
