Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dikten och tiden. Uttalanden av Jarl Hemmer, Margit Abenius, Walter Ljungquist, Artur Lundkvist och Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIKTEN OCH TIDEN
något de ”förväntat” av poesien, och har den
vägrat att efterkomma deras anvisningar, ha
de hotat med att undandra den sin välvilja.
Också filosofer ha kommit med bjudande
direktiv, exempelvis Platon, vilken i andra boken
av ”Lagarna” uttalar, att den musiska konsten
bör uppfostra människan ”till dygd”;
detsamma gjorde sjuttonhundratalets
nyttighets-estetiker, då de, utom för moraliska materier,
fordrade intresse hos diktaren också för
näringar och manufakturer, och ivrigast
kanhända det sena nittonde och begynnande
tjugonde århundradets hela härskara av
socialreformatorer. Alla ha de kapitalt förgätit, att
dikten huvudsakligen och till sin egentlighet
är ”natur” och alltså determinerad, det vill
säga underkastad en ofrånkomlig immanent
kausalitet, att den bespisas ur lönnliga källor
och aldrig kan få liv, art och väsensriktning
genom avsiktlighet och yttre tillskyndelser.
Beslutsamheten, det medvetna arbetet, har sin
högviktiga funktion vid den litterära
skapar-akten (vi tala ju om diktarmöda och göra det
med fog) men har det endast i understödjande,
väljande och vrakande mening; för dikten som
organisk realitet har den ingen betydelse;
den kan aldrig bestämma dess psykisk-andliga
karaktär, endast hjälpa den att uppnå sitt fulla
mått och sitt självförverkligande. Låt oss
minnas, att diktandet ingenting annat är än strävan
efter uttryck för vissa ödesbildande
individuella fakta (visserligen, som det visar sig, ett
uttryck i tvetydighet), och att diktens samtliga
element, icke bara dess till synes gåtfullare
delar: dess bild-, ord- och allusionsmagi, utan
även dess teoretiskt åtkomliga sida:
”åsikterna”, förkunnelsen, alltigenom ha
karaktären av själssymboler. Ty diktens idéinnehåll,
hur sakligt grundat det än kan förefalla, är
närmast en översättning i rationalitet, den
intellektuella omskrivningen av ytterst sammansatta
personliga problem, en sinnebildligt
uppenbarande, det vill säga i tankar sinnebildande,
men också mystifierande klädnad för böjelser
och tendenser, som åstunda att både avslöja
och maskera sig och av den anledningen driva
ett dubbelspel av blottande och undanflykt.
Då man nu, såsom det händer för
närvarande, begär av diktaren en medverkan i
folkgemenskapen, en direkt politisk attityd
(ordet ”politisk” måste då givetvis tas i sin
vidsträcktare mening), då man alltså kräver
av honom ett engagemang i reaktioner,
betingade, icke av en ojämförlig, individuell
kausalitet, utan av idel rationella, utomjagiska
och finalt inriktade tankegångar (rationella,
även om de aldrig så mycket mättat sig med
känslovärden), så är detta, när det fattas
reservationslöst och efter orden, en otillbörlig
fordran. Söker en diktare åtlyda den, skyndar
han att lojalt tillhandahålla vad man väntar
av honom, ivrar han att tjäna de aktningsvärda
opinionerna, att ge dem accent och inpräglande
formulering, gör han detta, då måste vi säga,
att han (åtminstone för ögonblicket) avsvurit
och förnekat sitt prerogativ att väsentligen
skapa som trädet skapar, som den självhärliga,
för alla utifrån propagerade ändamål likgiltiga
naturen; han har blivit en leverantör av
bruk-barheter, av efterfrågade varor, dem han aldrig
kan levandegöra, hur goda och ädla hans
bevekelsegrunder än må förefalla och hur
avsevärt det gagn kan synas som möjligen utvinnes
ur försakelsen.
Men är det nu alltigenom så? Jag hör hur
man kommer med tvekande motfrågor, frågor,
som endast tyckas i tvivlande form upprepa
vad som här blivit sagt och dock försåtligt
insmuggla i tankekedjan ett par falska länkar.
Man säger med eftertänksam huvudskakning:
Månne icke detta är en godtycklig
konstruktion? Är verkligen diktarskapet någonting så
förseglat, något så apart och från den
gemenliga världens strider artskilt och undantaget
att det omöjligt kan med levande makt ingripa
i tidssituationen? Och är den skapande
dik
443
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
