Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jan Fridegård: De sju magra åren. Ett stycke självbiografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAN FRIDEGÅRD
DE SJU MAGRA ÅREN
Ett stycke självbiografi
En dansk professor skrev för något år sedan
en förvånad artikel om de svenska författarna
av vilka så många prövat ett otal yrken och
arbeten innan de började skriva. Såvitt han
kände till hade detta förhållande inte sin
motsvarighet inom något annat lands litteratur.
Var och en som tänkt på saken, har nog också
förstått att en så kallad proletärförfattare inte
utgår färdig på en gång från den
samhällsgrupp eller den omgivning han av födsel
tillhör. Det är i de flesta fall en lång och hård
tid som föregår detta författarskap. När jag
därför berättar lite om min egen utveckling
vet jag mig representera en stark grupp bland
de yngre författarna vars hundår såväl i tid
som art sammanfaller med mina egna. Man
kan nämna Ivar Lo-Johansson, Eyvind
Johnson, Harry Martinson, Moa Martinson.
Den tid jag sysslat med författarskap
omfattar två sjuårsperioder. De första sju åren
lyckades jag inte sälja mer än en enda sak av
hundratals producerade. Det var för resten
Carl Cederblad som köpte en statarskildring
till sina undersökningar. Och ändå minns jag
den tiden med en egendomlig saknad, trots
bakslag och besvikelser. Den hade också en
obestämd längtan och ett hopp om slutlig
framgång och en fin doft över ensamt, fattigt liv.
Om jag nu skulle kalla de första sju åren
magra, så följer därav inte att de sju senare,
under vilka jag gett ut nio böcker, skulle varit
feta. Och det är bäst så, en konstutövare som
menar allvar har inte med goddagar att göra.
Efter denna inledning och för att slippa tala
i första person, ber jag att få övergå till
sannsagan om de sju magra åren.
En dag i mitten av tjugutalet stod en ung
man som biträde i en klädesaffär. Affären låg
i den lilla stad i Uppland om vilken det stod
i de gamla geografierna, att den var känd för
sin grönsaksodling, enkannerligen pepparrot.
På disken bredvid biträdet låg en diktsamling
av Jacob Tegengren. Affären var för det mesta
tom om det inte var marknadsdag eller
torgdag som det hette där.
Den här dagen kom emellertid stadens
litterära ljus, en versskrivande redaktör, in i
affären i något ärende. Med ena ögat på
diktsamlingen och det andra på biträdets hår som
var långt och tjockt, frågade han:
— Läser ni lyrik. Jaså, Tegengren, jaha.
Men skriver ni inte poesi själv också?
— Joo, svarade biträdet i hastigheten. Han
var van vid kunder och de måste alltid få
rätt.
— Ja, jag tänkte nog det, det ligger så att
säga i luften. Ja, jag kommer in en dag så
ska vi gå igenom era alster.
3 BLM 1941 VI
449
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
