Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jan Fridegård: De sju magra åren. Ett stycke självbiografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAN FRIDEGÄRD
Och redaktören avtågade med ett kollegialt
leende.
Det var lite förargligt detta. Först tänkte
biträdet att han kunde skriva av några dikter
ur en mindre känd bok och visa fram men den
tanken förkastade han strax. Redaktören var
en beläst man och för resten gjorde man inte så.
Återstod endast att sätta i gång och skriva dikter.
Solen sken, himlen var blå och affären tom.
Han började omedelbart och tyckte att det inte
var så svårt. Redaktören återkom, gillade ett
par av dikterna och tryckte dem i sin tidning.
Affären kom på obestånd samma år och vi
återser biträdet som härefter kallas
upplänningen, arbetslös hemma hos sina föräldrar
som var statfolk vid en herrgård i Uppland.
Tidvis gick han som gårdfarihandlare i
hemsocknarna. Samtidigt gick en sörmlänning som
hette Ivar Lo-Johansson med handel i samma
trakter vilket måste betraktas som illoj alt. Han
kunde ha gått i Sörmland.
Under tiden skrev upplänningen vidare. Han
övergick till en slags naturlyrisk prosa som
han ansåg sig som uppfinnare av. Den hade
starkt moraliserande innebörd, han kände sig
ädel och ville följaktligen förädla. Han hade
ingen skrivmaskin men när han fått ihop en
bra kladd prosastycken renskrev han dem så
gott han kunde för hand.
Om bokförlag visste han ingenting. Men det
stod Lindblads förlag på en av
föräldrahemmets två böcker och den handlade också om
ädla och djupa saker. Han skickade alltså sin
bok till Lindblads och började omedelbart en
rastlös och sömnlös väntan.
Rätt snart fick han ett brev som kom
novemberdagen och dagarna bortom den att stråla.
Så här stod det i brevet:
”Vi har tacksamt emottagit Ert manus vilket
vi snarast skola ta under omprövning. Vi
observerar redan nu att boken saknar titel. Skulle
ni vilja meddela oss om ni har något förslag
i den vägen.”
En litteraturdoktor hade skrivit sitt namn
under.
Omprövning, tänkte upplänningen i sin
glädje. Det kan inte betyda annat än att den
prövats en gång och närapå gillats. Den ska
bara prövas om lite, en formsak.
Nu hade det varit klokast att ha tegat och
väntat men glädjen i honom pockade på
uttryck. Fadern, stataren, var den första som
fick del av händelsen.
— Ja, nu kanske det snart blir lite ändrade
förhållanden här hemma. Boken är så gott som
antagen hos Lindblads i Uppsala.
— Ja, det vore för väl om du fick nåt för
allt ditt skriveri, svarade fadern och tittade
respektfullt på det firmastämplade brevet.
Upplänningen skickade strax in en
blommande titel till boken och så blev det tyst ett
par veckor. När brevet till sist kom anade han
olycka redan när han såg det stora formatet.
Ja, det var manuset i retur och brevet som
låg i var kort men upplysande:
”Sedan vi tagit ert manus under
omprövning beklaga vi att vi inte kunna åtaga oss
utgivning av detsamma.”
Punkt och slut.
Den kvällen gick det en upplänning under
stjärnorna många timmar och han var
be-drövad intill döden.
Efter en vecka fick Tidens förlag ett stort
brev som skickades tillbaka utan kommentarer.
Saxon & Lindström beklagade, men papperet
var dyrt och de fick trycka så litet som
möjligt. Tack i alla fall.
Med våren kom ny inspiration och en
samling dikter såg dagens ljus. Men vilket förlag
skulle han nu skicka dom till. Hos en granne
såg han en tjock visbok från sjuttiotalet som
var utgiven på Askerbergs förlag i Uppsala.
Ja, där hade han ju ett förlag som tydligen
gav ut dikter. Några av verserna i den tjocka
boken påminde för resten om hans egna, det
var nog ett gott tecken.
450
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
