Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arvid Novallius: Med Selma Lagerlöf i jättens fotspår. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARVID N OVALLI U S
Om sina Gösta Berling-typer, dessa avsatta
präster, på vilka Värmland var så rikt under
det gångna seklet, yttrade sig Selma Lagerlöf
enligt Brodin aldrig ”hårt eller illa”, utan det
föreföll, heter det, som om hon närmast menat,
”att de haft sin uppgift att fylla”. Med tanke på
den betydelse, som den egna släkttraditionen
spelat vid tillkomsten av ”Gösta Berlings saga”,
är detta sannolikt, och av samma anledning
förefaller det också naturligt, att författarinnan
betraktar sina värmlandskavaljerer med
mildare ögon och i ett mera romantiskt ljus än
Carlyle skärskådar sina flärdfulla och
overksamma aristokrater. Men det är därvid att
märka, att Carlyle trots sin puritanska
moralism är en romantiker, som även bland de
rojalistiska kavaljererna entusiastiskt utpekar
en ”hero-cavalier”, nämligen Montrose, på
vilken han icke sparar sina lovord, och som i
”Past and Present” efter ett kraftigt men
välvilligt mene tekel, som snuddat vid 1’ancien
regimes varnande exempel, på följande sätt
uttalar sig om deras overksamma och nöjeslystna
gengångare:
”Och dock är även denne man något, ja
mycket, värd. Se på honom — hans utseende
är manligt, hans uppträdande präglas av
stolthetens glättighet. — — — i hans hjärta
— —* — ligga frön till ädelmod,
självuppoffring, rättvisa, sann, mänsklig tapperhet.
Varför skulle han, i besittning av dylika
egenskaper, vara en börda, ett hinder för Nutiden
och själv olyckligen omkomma i Framtiden?
Hos ingen av framtidens samhällsklasser skulle
vi vilja sakna denna älskvärda, förbindliga
artighet, så fri från tillgj ordhet och dock så
allt betvingande —––––Kunna vi ej rädda
honom? Kan han ej hjälpa oss att rädda sig
själv? — — — Skall han väl vakna upp?
Skall han väl få sin själ igen, eller är han
verkligen död? — — — Finns det för denne
man intet ädelt arbete att uträtta i världen?”
Och det är betecknande, att författaren
efterlyser representanter för ”talarkallet” med
förmåga att upptäcka tidens ”verklige satan” —
präster av annat format än det vanliga för att
föra dessa avsigkomna till rätta.
Trots den svenska sagoförtäljerskans
skönhets- och glädjeförkunnelse, som präglats av
ett lyriskt och kvinnligt temperament, innebära
Carlyles citerade ord i huvudsak samma
gillande och fördömande, som utmärker Selma
Lagerlöfs syn på de avsigkomna
värmlands-kavaljererna, vilkas sista sammankomst i
bruks-smedjan slutligen fått belysa ett framtida mål,
som redan föresvävat den skotske mästaren.
Ty i själva verket drömmer Carlyle om ett
”arbetets ridderskap”, ett idogt framtida släkte
av andliga och industriella ledare, som i sig
upptagit bördsaristokratiens och ”de gamla
soldatanförarnas” bästa egenskaper, och han
behärskas därvid av samma
assimileringsprin-cip, som kännetecknar hans redan citerade
uttalande om katolicismen och präglat hans
resonemang om odinismen i slutet på
inled-riingsföreläsningen till ”Om hjältar och
hjältedyrkan”, där det heter:
”Omedvetet, och nu innerligt förbunden med
högre idéer, finns den ännu hos oss, denna
gamla hednatro. Att känna noga till den bringar
oss närmre det förflutna, närmre den del vi
äga i det förflutna. Ty — — — det
förflutna innehåller alltid något korn av sanning
och är för oss en dyrbar skatt. Det är alltid
någon sida av vår gemensamma, mänskliga
natur, som på olika ställen, på olika tider
utvecklat sig. Det verkligt sanna är summan av
alla den mänskliga naturens faser — — —”
Och med en känsla av saknad efter ett kärt
tema, en saknad, som ånyo uttalas i själva
avslutningen på verket, utbrister författaren
efter en fabel om Tors sista besök bland
människorna:
”För mig ligger det något patetiskt i denna
sista yttring av hedendomen. — — — med
sorg i hjärtat bjuda vi farväl.”
Selma Lagerlöf har följt samma tankebanor
alltifrån sagans begynnelse, där kavaljersflygeln
liknas vid ett Valhall, ända ut i epilogen, där
det heter:
478
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
