Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Strindberg, Axel, Människor mellan krig; Josephson, Ragnar, Tidens drama; Jaensson, Knut, Nio moderna svenska prosaförfattare, anmälda av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
hos Botwid och Värnlund, Jändel och
Lindorm, om arbetsglädjens problem hos Kjellgren
och Harry Martinson och om de bestående
klassmotsättningarna hos Gustaf Hellström.
Den summariska uppräkningen ger ingen
föreställning om fylligheten och bredden, det
mångskiftande och mångfasetterade i det
material Strindberg bemästrar och analyserar in
i dess minsta nyanser. Hans sanningslidelse är
vetenskapligt inträngande och är kombinerad
med konstnärligt temperament och konstnärlig
gestaltningsförmåga. Hans bok har sin styrka
i ett överflöd på iakttagelser och detaljanalyser,
som man ofta finner diskutabla men lika ofta
är benägen att kalla lysande, sin svaghet i
frånvaron av översikter och sammanfattningar, av
varje försök till syntes.
Att det är kulturforskningens ändamål att
”utifrån sitt speciella material nå ned mot
djupet av livsförhållandena i ett samhälle”, är
en sats, som Axel Strindberg bestämt skulle
vara färdig att skriva under. Den återfinnes
i professor Ragnar Josephsons senaste
essay-samling, ”Tidens drama” (sid. 125), och synes
mig visa, i vad mån svenska kulturforskare och
kritici ur två nu levande generationer, en
medelålders och en yngre, kunna göra
gemensam sak. Ragnar Josephson har ju under det
senaste årtiondet visat sig vara inte blott en
framstående och facklärd konsthistoriker och
en framgångsrik dramatiker utan också en vital
och mångsidig kulturkritiker av format. Även
han fängslas starkt av samtidsskeendets
återspegling i diktverken. Inte minst är detta
fallet i den särskilt glansfulla titelessayen, där
protagonisterna i en rad nutidsskådespel på
olika tungomål förkroppsliga de stridande
krafterna i nuet, inbegripna i en verkningsfull,
ångestmättad dialog. I sina essayer utnyttjar
Josephson helt naturligt essayistens rätt att
förenkla och förallmänliga problemen, men han
behj ärtar därvid alltid sin egen tes om
konstens och diktens beroende av samhällslivet.
Man får hos honom leta länge efter analyser
av själva konstverken som sådana, av stil,
komposition, penselföring, färgansättning, linjespel
och dylikt, och om man finner något sådant,
är det på en undanskymd plats. Men Josephson
torde i sin tur inte reservationslöst vilja
under
skriva Strindbergs tes, att ”det stora
skådespelet i samhället” är ”konflikten och
kraftmätningen mellan de olika ekonomiska
intressegrupperna” (sid. 157).
Det är här vägarna skilja sig.
Josephson har en på en gång mer nyanserad
och vagare, kanske mindre dogmatisk men när
allt kommer omkring troligen grundare
uppfattning av ”livsförhållandena”. Hans metod
är den att ur konstverken utläsa ett rent
mänskligt innehåll, själsligt, nationellt, socialt eller
rentav politiskt. Men han rör sig med långt
allmännare begrepp än Strindberg. ”Blick på
folken” har han kallat ett knippe av sina
uppsatser. Det är intressanta försök till europeisk
kulturpsykologi, studier över så kallade
folk-karaktärer, manifesterade eller kommenterade
i konst och litteratur. Dock inbillar han inte
en minut vare sig själv eller läsaren, att detta
är vetenskap: ”att här hålla gränsen ren är en
hederssak” (sid. 98). Ja, även metafysiken har
ju sitt värde, särskilt när den är så intelligent,
underhållande och lättsmält som hos Ragnar
Josephson! På motsvarande sätt studerar han
vår tids rumsbild som en av demokratiens
yttringar, och den ”stora norska anda”, som han
återfinner i det nyare norska måleriet,
bestämmer han så: ”Där finns grubblet och rebusen,
underfundigheten och spekulationen, och där
finns det stora hjärtat, den öppna famnen, den
levande medkänslan för allt skapat (sid. 157).
Till sist bli nog dikt- och konstverken för
Josephson mer av illustrationer till än av
symtom på livsförhållandena i samhället. Däri
röjer sig hans äldre skolning, liksom också
i den halvt novellistisk-impressionistiska, halvt
lyrisk-retoriska stilkonst varmed han
reproducerar de tolkade konstverkens innehåll. Med
hela sin journalistiska inställning på det aktuella
och populära, med sitt lidelsefulla engagemang
i nuets tragik är han dock med starka trådar
fäst vid det svenska nittiotalet, vid dess
kulturskattmästare Oscar Levertin och hans specifika
historism. Det är inget svalg befäst mellan
Taines och Marx’ senfödda lärjungar inom
svensk kulturforskning, men skillnaden finns
där. Den är värd att notera och studera, bland
annat därför att den betecknar steget, om också
på intet vis brytningen, mellan två
generationer och därför också utgör ett stickprov på
själva historiens gång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
