Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Grupp inför det tragiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRUPP INFÖR DET TRAGISKA
— Du skulle nog låta en fackman titta på
din radio, sade han med det slags opersonliga
kritik som fackmannen kan ha.
Men den var inte opersonlig trots tonfallet.
Det var en anmärkning och Krilon kände den
— inte så övertygande klart som man känner
en sten som kastas, utan han förnam den som
man kan förnimma en kylig luftström i ett rum
fast man inte genast upptäcker varifrån den
kommer. Det var en anmärkning som
visserligen gällde radion men i ännu högre grad
honom själv, med radion som en sorts
stöt-dämparbuffert, och den gällde honom själv
som utvälj are av ämnet Det tragiskas betydelse.
De hade kört fast, vilket nog hänt förut ibland;
men denna gång satt de emellertid alldeles
låsta i sin stämning av maktlöshet inför
samtalsämnets höjd, vidd och obarmhärtiga krav
på de innersta sanningar, som ingen av dem
var nog modig, nog mäktig att avslöja. Det
var som att sitta i en spårvagn som blivit
strömlös: antingen fick man sitta och vänta
till dess strömmen släpptes på igen eller också
stiga av och söka upp en annan linje, ifall man
genast ville åka vidare åt något håll.
Segel skruvade på radiorattama. Pianosolit
fyllde plötsligt rummet. Det utplånade
Drottninggatans närhet och det utplånade tystnaden
inom dessa väggar och fyllde den med ett annat
slags innehåll än nyss. Enkelheten och
renheten trängde igenom knastret i apparaten.
Man kunde tolka det som renhet och enkelhet,
det var Chopin.
Hovall lät den lilla blyertspennstump han
alltid bar på sig och som ständigt, genom åren
tycktes vara densamma och han nu, mest
symboliskt, använt som ordförandeklubba, sjunka.
Han lyssnade, de lyssnade. Krilon flyttade åter
blicken från den ena till den andra. Odenarp
verkade spänd och det fanns ett drag av ny
eller kanhända endast mognande arrogans i
hans ansikte. Ögonen var vakna, kritiska, men
de var riktade mot bokhyllan på väggen
mitt
emot: långsamt flyttades deras kritiska
uppmärksamhet från en volym Strindberg till nästa
volym Strindberg och det fanns ett konstant
missnöje i deras betraktande. Arpius tittade
rundansiktat men trumpet på sitt glas. Nu
böjde han sig framåt med en svag pustning,
som berodde på hjärtats knaggliga arbete.
Hans runda men smidiga hand grep om glaset
och lyfte det stilla, som om han velat undvika
till och med skvalpet, mot munnen med de
annars så levnadsglada läpparna; han smuttade
och ställde försiktigt tillbaka glaset på det lilla
underlägget. Jonas Frid drack samtidigt, djupt
och törstigt och inte så ljudlöst. Hans vänliga
blick, där det fanns bekymmer, var vänd mot
Segel och radion. Han satt som om han tittat
på själva musiken, som om han kunnat se
tonerna när de kom, steg, föll, som om det
varit forsande vatten han betraktat, som om
det flutit småbitar av allt möjligt på den
förbi-rinnande ytan och han nu följde bitarnas dans
en stund. Minning hade tittat sig omkring,
slutligen sänkte han huvudet och hans stora, mjuka
ansikte var ovanligt hjälplöst, barnsligt, just
nu. Han strök sig om hakan som om han haft
ett präktigt helskägg i greppet. Segel hade lyft
sitt mörkhyade ansikte, som var vänt mot
radion och väggen bakom den.
I all musik kan man se så gott som allting;
med musiken är det som med det fattiga
spanska värdshuset, någon har berättat om,
där man kan få allt — bara man själv har
det med sig när man kommer dit. I musiken
kan man se strömmande vatten, springande,
vilda hästar med långa, fladdrande manar,
vind som stryker över skogstopparna eller
genom sädesfälten, stranddyning som häver
sig, bryts i vattenväggar och skum och
ris-lande rinner tillbaka in i nästa, övervälvande
våg. I musiken kan man också se enbart
nottecknen, om man har det bildsinnet, det
räkne-sinnet. Vad såg de sju männen? Det är
valfritt för berättaren, författaren, att bestämma,
533
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
