Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: Minnen av Karl Otto Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F R E D R 1 K B Ö Ö K
MINNEN AV
KARL OTTO BONNIER
1
Mitt första minne av Karl Otto Bonnier
förskriver sig från en marsdag 1902. Det var
Heidenstam som presenterade mig för honom,
inne på det lilla mörka kontoret vid
Mäster-samuelsgatan. Jag hade ännu inte fyllt mitt
nittonde år, och jag hade vandrat dit med
hjärtat i halsgropen, ungefär som en parvel
som för första gången går till skolan.
Lyckligtvis hade jag med mig en store bror och
beskyddare, som intalade mig mod.
Situationen var i hög grad typisk för Karl
Otto Bonniers verksamhet som förläggare åt
en bland Sveriges största diktare, och det är
därför den här skall skildras. I början av år
1902 hade lektor Nils Linder, som med full
rätt intog en aktad ställning bland de äldre
svenska språkmännen, gett ut en broschyr med
titeln ”Svenska språket i modem diktkonst”.
Den var från första sidan till den sista ett
angrepp på Heidenstams diktning, som
förklarades vara språkligt underhaltig, ja
barbarisk; Heidenstam kunde helt enkelt inte
”skriva svenska”, och lektor Linder visade till
yttermera visso, att poeten även i intellektuellt
och moraliskt avseende var fullkomligt
undermålig. Det var inget ofarligt angrepp, ty lektor
Linder var författaren till den bekanta skriften
”Regler och råd”, en Antibarbarus som den
gången var minst lika auktoritativ som Erik
Wellanders ”Riktig svenska” i våra dagar, och
svenskarna var ännu strängare formalister för
fyrtio år sen än de är nu. Lektor Linder hade
vidare tillskyndare och medhållare, som vägde
tungt i vågskålen. C. D. af Wirsén prisade
lektor Linders skrift som ett ord i rättan tid,
som ett av ”de stora slagen, de blixtrande, för
sanning, rätt och vett”. I Aftonbladet, som
behärskades av en annan bland de aderton,
professor Gustaf Retzius, trycktes den ena
artikeln efter den andra, vari det inskärptes,
att Heidenstam nu definitivt avslöjats som en
fuskare. Och denne dålige poet hade samtidigt
djärvheten att ge ut en diktsamling, som hette
”Ett folk” och förrådde hans anspråk på att
bli tagen på allvar som tolk för nationella
stämningar!
Den svenska allmänheten var skäligen
imponerad av detta räfst- och rättarting, det visade
ekot i pressen. Naturligtvis fanns det
språkmän, som hade klart för sig att lektor Linders
angrepp var uttryck för en formalism och ett
pedanteri, som förfasade sig just över den
språkliga genialiteten och nyskapelserna hos
Heidenstam. Adolf Noreen delade säkerligen
inte Linders föråldrade uppfattning, och bland
de yngre språkmännen skakade nog de flesta
på huvudet åt de naiva kriarättningsmetoderna;
men det fanns knappast någon, som hade lust
535
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
