Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: Minnen av Karl Otto Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK BÖÖK
och tid att blanda sig i striden, och det får
väl också medges, att det inte fanns många,
som hade klart för sig, vilka ovanskliga
poetiska värden som lektor Linders trånga stilistik
och klena estetik sökte ruinera. Heidenstams
lyrik, den största efter Tegnér, hade ännu inte
haft sitt genombrott i det allmänna
medvetandet. Hans beundrare var brinnande i anden,
men de var mindre talrika än vad man nu
skulle tro rimligt. Faktiskt framkallade den av
Linder utförda och omsorgsfullt understödda
attacken ett visst osäkerhetstillstånd inom den
så kallade bildade opinionen; många gav
kritiken rätt, och än flera vacklade — fanns det
kanske inte ändå allvarliga brister i den
Heidenstamska formgivningen?
Bland dem som försökte motverka den
linderska agitationen befann sig, det bör inte
förgätas, doktor Ruben G:son Berg, som hade
varmare poetiska intressen och mera
journalistisk läggning än vad den gången ansågs
klädsamt hos en aktningsvärd filolog; han
publicerade ett par tidningsartiklar i
Stockholms Dagblad, om inte minnet sviker, där
han gick till rätta med kriarättaren. Men bland
Heidenstams vänner och beundrare efterlyste
man en mera sammanhängande vederläggning
av de linderska teserna; man ville höra, helst
från en yngre filolog, att de stela och
konventionella principer, som lektor Linder
tillämpade, inte var representativa för den moderna
språkforskningen. Man ville ha Linder
formligen underkänd av en skribent ur hans eget
läger; och denna önskan var inte bara
naturlig, den var sakligt sett absolut berättigad.
På denna punkt var det som jag kom med
i leken. I glödande beundran för Heidenstams
diktning och för hans språkliga mästerskap
hade jag ingen överman, och denna merit fick
överskyla min ungdom, min oerfarenhet och
mina rätt bristfälliga filologiska kunskaper.
Viljan var i varje fall god, och jag försökte
i hast lära mig vad som behövdes för
upp
giften; ypperlig handledning fattades mig inte,
min vän Herman Söderbergh stod mig bi med
råd och dåd, med sin lärdom och sitt
skarpsinne — hade han bara haft tid, så skulle han
varit villig att själv ta hand om saken. Hans
entusiasm för Heidenstams poesi tävlade med
min egen. Så kom det sig, att Heidenstam åtog
sig att föra mig samman med Karl Otto
Bonnier. Det skulle avgöras, om Albert Bonniers
förlag ville åta sig att förlägga en mot lektor
Linder riktad broschyr, som jag i så fall skulle
försöka skriva — jag hade räknat ut att jag
skulle kunna ägna en vecka i Lund åt arbetet,
inte mer, ty längre permission från min
anställning i Köpenhamn kunde jag inte få.
Mitt första möte med Karl Otto Bonnier var
också min första underhandling med en
förläggare, och det gjorde på mig ett outplånligt
intryck. Jag beundrade honom. Jag häpnade
över den snabbhet, lätthet och säkerhet,
varmed han uppfattade mina stammande
redogörelser. Jag förvånades över den lugna,
ironiska överlägsenhet, varmed han betraktade de
högakademiska auktoriteterna och de
konservativa fördomarna, både i språkliga frågor och
i andra ämnen — det märktes ingen iver eller
bitterhet, han tog det som en självklar sak att
de stränga herrarna kunde missta sig i sin
nitälskan, och att problemen kunde betraktas
från andra synpunkter. Jag gladde mig åt att
bevittna den värme, den oförställda beundran,
som präglade hela hans förhållande till
Heidenstam; mer eller mindre klart begrep jag, att
han var upprörd över det oförstående och den
skadeglädje, som gjorde livet och arbetet surt
för skalden, och att hans förnämsta synpunkt
var den att Heidenstam behövde uppmuntran,
upprättelse, ett friskt vittnesbörd om de ungas
tillgivenhet och kärlek. Jag kände att det
tillmötesgående han visade mig och min plan
egentligen var ett utflöde av den stolthet och
ömhet, varmed han betraktade det stora geniet,
som satt där och dolde sin misstämning och
536
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
