Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stig Ahlgren: Beredskapstanken hos Hjalmar Gullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEREDSKAPSTAN KEN HOS HJALMAR GULLBERG
Örtstedt, det manliga våpet, saknar. Skillnaden
mellan Örtstedt och Euripides är skillnaden
mellan falsk och äkta distans, mellan aktiv
livs-fientlighet och passiv fruktan för det sjudande
livet i familj och stat. Det är skillnaden mellan
loja dagdrömmerier som sväva i det blå och
dikt med evighetstycke, som uthamrats på
livets hårda städ, ty endast järn tämjer järn,
endast liv kan adla och gestalta liv. Det är
också skillnaden mellan falsk och äkta
verklighetsflykt. Det är just denna välmotiverade
protest mot medlöperi och aktualitetsjäkt som gör
att Gullberg alltid är olik, annorlunda, fjärran,
att han klär sig civil, när hela världen går
i uniform, att han pacificerar sin värld i
bajonetternas tidsålder. Han formulerar aldrig sitt
krav på andlig beredskap så att det osökt låter
sig inpassas i Informationsstyrelsens
Kruschen-broschyrer. Hans krav på andlig beredskap
formulerades för femton år sedan, då ännu
ingen hade det på tungan. Hans dikt till
Finland kommer kanske om tio år. Men trots detta
har Gullberg äran av att för länge sedan ha
sagt det ord, som i glas och ram kan hängas
ovanför kompassbordet på det svenska
statsskeppet, männen vid navigationsinstrumenten
till ledning och uppmuntran:
Kläderna äro viktiga plagg
för den dem rätt kan bruka.
Hellre gå fri under morgondagg
i grova byxor, rivna av tagg,
än häktas i silkesmjuka.
Tilläggas må i sanningens namn att det inte
är lätt att utvinna ett ogrumlat perspektiv ur
Hjalmar Gullbergs diktning. I ett avsnitt av
”Kärlek i tjugonde seklet”, betitlat
”Fädernesland”, förekommer ingen dikt om Sverige, men
väl en som heter ”Schalen från Sarajevo”. Den
beskriver en schal som poeten köpt på en resa
och som i mönstret har invävda hjortar och
lejon, vilka tillsammans tråder en fredlig dans.
Gullberg kommenterar:
Så skulle aldrig de väverskor vävt,
som här idka hemslöjd i orten.
Västerländsk folkbildning skulle ha krävt
att lejonet sönderslet hjorten.
Den som rest på Balkan har upplevt hur
just här, i Sarajevo, där skotten ljöd, vilka
intonerade det förra världskriget, österland
möter västerland. Gatorna vimlar av
moham-medaner. I försäljarnas ögon, icke minst de
som säljer schalar, möter man en outgrundlig
orient. Denna återfinnes också hos Gullberg,
djupast i hans diktnings urkälla, ytligt sett
även i hans yttre lätt levantinska typ. Kristus
är för Gullberg österlänningen med den stora
passiviteten i blodet. Öst är öst, och väst är
väst, och aldrig möts de två. De möts inte
heller hos Gullberg. Och därför blir nog
slutomdömet trots vad jag ovan sagt: det finns en
frestelse till kultiverad apati i Gullbergs
diktning, en dragning från Euripides mot Örtstedt,
som gör att Gullbergs beredskapstanke inte kan
få en så entydig formulering som önskvärt. Att
han i sitt personliga problem samtidigt anar
ett världsproblem visar just Sarajevodikten.
Den röjer också dualismen i hans livssyn och
pekar måhända framåt mot nya lösningsförsök.
553
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
