Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: En amerikansk poet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN AMERIKANSK POET
jord i vilka kvinnorna odlade säd, som bars
bort tillsammans med bilder av den döde
Adonis och kastades i havet: en fruktbarhetsrit
i den egyptiska årstidsreligionen. Där Eliot
vänt ett likartat uppslag i det öde landets
sym-bolisering av torka och sterilitet har däremot
MacLeish med sin annorlunda läggning utfört
det mera i överensstämmelse med det mytiska
underlaget: som ett fruktbarhetstema med
inslag av offertragik. Eliot diktar om
civilisationens och kulturmänniskans hotande
för-stening, MacLeish om naturens tidlösa
oberördhet, om kvinnans mystiska enhet med
livs-strömmarna. Han ser det unga och det eviga
i det uråldriga, Eliot däremot det gamla och
förgängliga i allt. MacLeish är en
fullblods-amerikan, en äkta son av sin kontinent; Eliot
är en från New England återvänd
landsflykting, en extrem europé.
Emellertid är MacLeish inte mindre än Eliot
en mästare i att upptäcka de osynliga,
förtunnade trådar av vad som en gång varit starka
vävnader, bestämmande livsmönster av tro,
myt, magi, nedärvd erfarenhet och visdom:
trådar som diktaren ser glimma mitt i den
massiva nutidsverkligheten likt spindeltrådar
i solnedgången. Det meningsfulla med dessa
påminnelser ur det förflutna är att de tycks
föregripa och förespegla framtida insikter: en
begynnande omtolkning av de gamla, i
symboler nedlagda erfarenheterna, som därigenom
kanske ska återskänkas sin djupare innebörd.
I denna dikt infogar MacLeish ett kvinnoöde
i det mytiska ritualschemat och avvinner det
därigenom en säregen innebörd, lyfter det från
det mänskligt begränsade till det kosmiska.
Denna förstorande projektion mot
symbol-mönstrad bakgrund skulle dock bli alltför
skugglik om han inte förenat den med
psykologisk detalj belysning: nu blir det samtidigt
en med inlevelse gestaltad, närvarande kvinna.
I flickåren ligger hon vaken och förnimmer
tidvattnet under jorden och känner fruktan för
månen. Våren skyndar liksom på henne, men
hon tvekar, väntar. ”Det finns saker jag måste
göra, mer än bara leva och dö, mer än bara
dö av att leva.” Men plötsligt, oväntat kommer
hennes frigörelse liksom naturens:
Å, det var underbart! Med ens fanns det löv,
löv i spetsen av en torr gren, små levande löv
som slog ut ur trä. Det var underbart,
man kan knappast tro det. De kom på skogsstigen
och jorden rämnade, jorden gav efter, blommor
vällde upp ur jorden! — Det var som en dröm,
det hände så fort, med ens hände det —
Sedan bröllopsresan med tåg: plöjda fält,
färdiga att besås; men hon är rädd för det som
väntar henne. I stadsvåningen förnimmer hon
det besådda fältets ångest under sommartorkan,
i orolig väntan på regn. Hon tycker sig ha
förlorat sitt jag, är bara en naken kropp med en
väntande uppgift; hennesi fruktsamhet är allt,
hon själv intet. Slutligen födelsen: befrielse
från börda och fruktan, en tomhet full av lugn
och sömn. Så övergår kvinnan symboliskt i
jorden, till vilken årstiderna ständigt kommer
på nytt med sin lust och smärta, börda och
fruktan, befrielse och sömn.
Jag säger er, människans släktled
är en tunn eldflamma som drar fram
över en äng och föder sig själv
ur sig själv, en ögonblickets flamma
som varar i långa tider, och vi
som nu brinner är inte elden,
ty den lämnar oss.
Det är en på samma gång naiv och subtil
dikt, av fyllig substans, både sinnligt och
symboliskt verkningsfull.
•X*
MacLeishs episka kraftprov är
”Conquista-dor”. Materialet har närmast hämtats från
Bernål Diaz’ berättelse om Nya Spaniens
erövring, men har lyckligt utökats med poetens
egna landskapsupplevelser under strövtåg ”till
557
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
