Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: En amerikansk poet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
fots och på mulåsnerygg” i Mexiko. Motivets
historiska tvång har övervunnits med poetisk
suveränitet; belysningen flackar på ett
fantastiskt sätt som upphäver varje tyngande
sammanhang i framställningen. Det är Cortés’ män
som talar genom Bernål Diaz: allt är av dem
omedelbart upplevt och sedan återkallat i en
gammal mans minne: en ström av
hallucinatoriska syner och ekande ord i ett flämtande
medvetande. Därigenom uppstår en
egendomlig förening av närhet och avstånd, en fresk av
klara detaljer och ändå med mytiskt myllrande
klärobskyrverkan.
Det är åter de döda och deras handlingar
som ropar ur jorden, som inte själva kan
glömma och inte vill bli glömda. Vad de
upplevt är liksom för oerhört att kunna utplånas,
det fortfar att spöka som om dessa dödas
medvetande aldrig lät sig helt utsläckas. Den gamle
Diaz ter sig sj älv som en längesedan död, ännu
frestad, hånad och gäckad av en verklighet som
han ägt och förlorat igen, det Nya Spaniens
chimär och undflyende hägring. Han är full
av de stridande soldaternas bitterhet mot de
hemmasittande herrarna som berövar dem både
lönen och äran för deras mödor (”De gamla
ärver jorden och de unga gödslar den”). Han
hånar de frasrika skildrarna som inte själva
varit med, han blåser föraktfullt bort historiens
döda damm från sitt livs levande verklighet:
Nej men våra liv: vårt livs dagar: vi var unga då:
den starka solen stod mellan djupa träd:
vi drack ur källorna: löste våra vapenremmar där:
vi såg den stora staden vid sjön inne i landet:
mellan tornen: och den grönskekrönte Montezüma
som vandrade i trädgårdsskuggan: och de rusiga bina:
och flickorna som bar flätade blomsterkorgar
på sitt svarta hår: med levande bröst: och jägarna
som axlade dinglande hägrar med rufsiga fjädrar —
Denna episka dikt handlar om
landstigningar, marscher, strider, erövring av städer
och landsdelar, men först och sist om mänsklig
okuvlighet, ansträngning, triumf, besvikelse,
ögonblickslycka, fruktan, grymhet, likgiltighet:
den rör sig över hela skalan av känslotillstånd
och sinnena flammar oupphörligt i beröring
med en ständigt föränderlig verklighet. Allt
är fysiskt påtagligt, uppfattat med syn och
hörsel, smak och känsel: gräshopporna som
stör dem mycket med sitt surr som av pilar;
den rostiga smaken av nyspillt blod i luften;
tungorna som rämnar i munnen av törst;
ödsligheten hos en mans fotspår i dammet
under hökarnas vissling; ett förtorkat löv som
skälver vid bränningens dån; rökens sura lukt
i duggregnet; flickorna som lägger sig ner
under sina ögonlock som under en klädnad!
Den centrala händelsen är deras möte med
Montezümas folk och land: först hans utsända
män, så ståtliga och imponerande:
Och de bar stavar i händerna av en grön växt:
och de luktade på en ros när de kom: deras tjänare
drev bort flugorna från dem: lyfte silverfläktama :
och de medförde gåvor till en börda för många män:
ett hjul likt en sol: av guld och stor som ett kärrhjul:
och ett annat som en måne av silver —
När de kommer till Tenochtitlån, Montezümas
härliga stad, blir de välkomnade som gäster
och de lever där en tid som i paradiset:
grönskan susar kring hus av välluktande trä,
stenen översköljs med vatten, solskenet är fullt
av fåglar och bin, aloevin och flickor finns
i överflöd. Men allt är främmande och oroande
för dem: dammet lägger sig hotfullt rött över
deras händer, frukternas kött är strävt för
deras ovana tungor, templet står brant mot
skyn och gossar offras där med stenknivar,,
medan mängden gläder sig som barn och äter
av det skälvande köttet. Deras fruktan blir dem
för stark och driver dem till vilda massakrer;
Montezümas stad blir ödelagd. Så går det
överallt för conquistadorerna, med eller mot
deras vilja; en förbannelse följer dem:
våldsdådens fruktan, det onda samvetets
förstörelseraseri.
Det är en hjältedikt som med all sin
retoriska prakt är starkt realistisk, full av skräck
558
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
