Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Gralsökarens förtrogna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRALSÖKARENS FÖRTROGNA
Det fanns i hennes märkligt sammansatta
personlighet också ett annat element — av
osäkerhet, ångest, skuldkänslor. Denna Selma
Lagerlöf — utan vilken man inte förstår hennes
verk — framträder mig veterligt ingenstädes
så tydligt som i hennes korrespondens med
Ida Bäckmann, som det finns utsikter att med
tiden få i tryck. Jag skall inte föregripa denna
publikation, men jag vill redan här citera ett
viktigt brev av den 27 augusti 1939, som redan
det utgör en fullt tillräcklig dementi av alla
vilseledande uppgifter om rätta förhållandet
mellan Selma Lagerlöf och hennes under
många år närmaste vän Ida Bäckmann:
”Kära Röpecka! — — — Klockan var
halv sju, då jag vaknade, fullsövd men med
ett ångestfullt värkande hjärta. Det fanns så
mycken sorg inom mig — — — sorg över
allt svårt som väntade. Jag har aldrig trott
så säkert, att kriget måste komma som i den
stunden. Och så tänkte jag på dig, som snart
skulle börja höja din själ till Gud, och jag
ville sända mina tankar åt samma håll. Jag
bad till Gud, att han skulle förlåta mig mina
synder, mot honom och mot alla människor . . .
Jag bad bara om förlåtelse för mig, fattig,
syndig människa. Och jag tyckte, att det var
en så enfaldig och tarvlig bön, för vem var
jag, att jag skulle be Gud förlåta just mig.
Jag ville, att jag hade kunnat bedja om fred,
och om att hela världen skulle slippa krigets
elände, men jag förmådde blott bedja Törlåt
mig mina synder’ om och om igen. Och under
detta hade jag visst ingen tanke på, att detta
kunde hjälpa mitt sjuka hjärta. Jag hade velat
bedja mycket vackrare, mera rörande, med
större ödmjukhet, men dock, kan du förstå
detta, så blev jag hjälpt. Den svåra smärtan
i hjärtat försvann. Det var inte detta jag hade
bett om, jag hade bara bett om förlåtelse för
mina synder. Men under denna bön försvann
den kroppsliga smärtan. Jag blev så förvånad
och så glad och så tacksam. Det var bönen,
som hjälpte mig, och det är du, kära, lilla
Röpecka, som har lärt mig bedja. Du måste
ha någon del i detta. Det är därav jag vet
du lever. I dag måtte du ha sänt starka
förböner till Gud för din Svalört1, som håller
av dig väldigt mycket.”
1 Ida Bäckmanns namn för Selma Lagerlöf.
629
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
